Egen fildelning i Live Messenger

Live Messenger kontaktar ungdomarna.

En virtuell näthårddisk är ett förträffligt medel för privat fildelning. Och det är inte alls fråga om någon lagstridig öppen fildelning utan om en ytterst privat och lovlig transaktion. Precis som att skicka en kopierad cd-skiva på snigelposten. Då kommer jag inte heller i klammeri med upphovsrättsorganisationerna.

Virtuella hårddiskar har numera mer än tillräckligt med lagringskapacitet. De räcker alldeles utmärkt till också för förmedling av musikstycken och videosnuttar. Samma kan man säga om bilagors obegränsade storlek i nya webbmejl-tjänster.

Men jag kan faktiskt skicka e-post med jättebilaga - utan att vara registrerad i någon mejltjänst.

YouSendit Lite är en webbaserad mjukvara för filtransportsystem - en trygg och säker lösning för att sända, ta emot och dela filer av alla storlekar.

Men ska man chatta och fildela med sina ungdomar så gäller gratisprogrammet Live Messenger. Det enda som krävs är att både jag och kompisen jag vill kommunicera med har Live Messenger installerat och att bägge parterna är registrerade användare. Live Messenger är lika lätt att använda som Skype.
Det är bara så att ungdomarna inte använder gamylernas Skype. Och inte bara det. Skype kommunicerar bara med en annan Skype. Inte med Live Messenger.

Med Live Messenger kan jag likaså ringa från datorn till en fast telefon - eller en mobiltelefon. I Finland. Dryga 2 cent per minut. Det går i princip också att skicka textmeddelanden med Live Messenger från datorn till mobiltelefoner. Funktionen saknas tyvärr i Finland. Tillsvidare.

Live Messenger har nyligen fått en rejäl ansiktslyftning och en rad nya läckra funktioner. Den största nyheten är fildelningen. Jag kan dela mappar med mina ungdomar och de filer jag lägger där kommer bara jag och kompisen åt. Även då ingendera är uppkopplade på internätet. Mycket praktiskt. Nästan som att dela på mappar i hemmanätverket. Men bättre.

En annan ny efterlängtad finess är möjligheten att ge sina kontakter egna namn. Det här är en fördel för mig som inte kan hålla reda på kryptiska kodnamn i kontaktlistan. Möjligheten till offline-meddelanden är verkligen fiffig. Det betyder att jag kan skicka ett meddelande även om kompisen inte är uppkopplad. Precis lika bekvämt som på e-posten. Så snart kompisen slår på Live Messenger kommer mitt meddelande till synes.

Redigering av egna dvd-skivor

Reklamen klipps bort - med tiden.

Jag erkänner att jag är besviken på min ultimata combo. Finessen i combon är enkel kopiering mellan dvd och vhs. Endast en knapptryckning. Mycket praktiskt. Kopieringen från dvd till vhs går enkelt. Men inte tvärtom. Kvaliteten på videobandspelaren är problematisk. Videobandets stillbild flimrar hysteriskt i pausläget. I praktiken betyder det att varken flimret eller reklaminslagena kan dubbas bort. Och inte heller klippas bort. Åtminstone inte i inspelningsläget +rw. Mycket opraktiskt.

Att redigera bort flimmer och reklaminslag från inspelningar är något jag vill återkomma till. Med en för ändamålet passlig programvara. Nero 7 Premium Reloaded (Pc för Alla: Grymt paket från Nero). Men att hantera rörliga bilder är bland det mest krävande jag kan utsätta min dator för. Jag behöver en processor på minst 1,6 gigahertz. Och så måste jag ha minst 10GB ledigt utrymme på hårdskivan för att kunna bränna en hårdskiva. Både stationära Scaleo och bärbara Amilo räcker till. Utan uppdateringar. Bägge hemdatorerna har processorer på 1,8 gigahertz. Och furstligt med ledigt utrymme på hårddiskarna.

En närmare studie av datorerna visar att bägge två har oem-versionen Nero Express installerad - Nero 6 Digital och redigeringsprogrammet Nero Vision 3. Jag tar en dvd-skiva med ett bandat tv-program. Nero Vision 3 går inte alls med på att redigera dvd-skivan. Programsnutten ber om att bli uppgraderad. Mot 25 euro extra ersättning. Men. Det finns ett specialerbjudande. Hela Nero 6 Digital kan uppgraderas till Nero 7 Premium. För 32 euro.

Nero 7 Premium Reloaded offereras i Sverige för 440 SKr. Jag gör en butiksrond i Helsingfors. Programförpackningarna har priset 77-79 euro. Jag kollar nätshoppen Verkkokauppa.com - 66 euro. Jag kollar producentens egen sajt - 60 euro. Saken är klar. Jag köper uppgraderingen Nero 7 Premium för 32 euro och betalar med mitt Visa-kort. Visa-kortet kontrolleras och verifieras. Och nätbanken säkrar id-kontrollen. Uppgraderingen laddar sig elegant. Och installationen på stationära Scaleo går som en dans. Likaså på bärbara Amilo. Och på köpet kommer dessutom en färsk uppdatering till Nero 7 Premium Reloaded.

Redigeringsprogrammet Nero Vision 4 går utan knot med på att rippa och dubba dvd-skivan med tv-inbandningen (Make Your Own DVD-Video / Import Disc / Edit Movie). Jag tar fram en dvd-skiva som jag dubbat med combon. Flimret låter sig klippas bort. Reklaminslagen låter sig klippas bort. Och nu är det nytta av den breda bildskärmen.

En nyputsad dvd-skiva låter sig elegant brännas i konventionellt dvd-format. Dvd-skivan avtittas både i datorn och på tv-apparaten. Snygga klipp. Men usch vad redigeringen och bränningen tar tid. Fyra inbandade filmer på en dvd-skiva på tre timmar. Plus dubbningen i combon. Jag tror jag inte avstår från vhs-kasetterna i brådskande takt. Inte så länge jag har två fungerande vhs-spelare.

Ubuntu som färdigt installerat

Människovänligare Linux-versioner.

En vanlig människa som har en dator med operativsystemet Windows har ingenting att vinna med att byta till en ny dator med Linux-operativsystemet Ubuntu. I varje fall inte utan uttalat starka Linux-ambitioner. Men det kan bli en lyckspark för själva Linux som operativsystem då leverantören Dell kommer år 2007 ut med flere Ubuntu desktoppar. Hoppeligen med flera bekanta program från Windows-världen färdigt i repositoren (programbiblioteket för nedladdningar).

Nackdelen med gratisprogram är att man inte kan räkna med någon form av bekväm support. Det är självbetjäning för hela slanten. Känner man någon bättre insatt som kan komplettera systemet och fixa till drivrutinerna när det behövs - då kan Ubuntu varmt rekommenderas - åt en rutinerad Windows-användare med Linux-ambitioner.

Än så länge kräver Linux att man är speciellt intresserad och vill installera ett system som är krävande, framför allt vid installation av program som inte finns färdigt för installation i repositoren.

Ubuntu 7.04 verkar långt mer människovänlig än någon tidigare Linux-version. Men, det finns alldeles för mycket att ta reda på och fixa till för en vardagsanvändare. Även om Ubuntu har kommit ett steg närmare användarvänlighet så är det en bra bit kvar innan vem som helst ska börja använda det. Ett färdigt installerat system med användarklara program klarar nog en rutinerad Windows-användare.

Linux-operativsystemet Ubuntu anses vara perfekt för dem som skriver, surfar eller lyssnar på musik med datorn. Gillar man att redigera bilder tagna med digitalkameran blir det heller inga problem. Men hur är det?

- Det är hur lätt som helst att skriva på Writer i Openoffice. Men även om Ubuntu känner igen min skrivare (HP Officejet 1170c) så får jag ingenting ut på papper. Ubuntu vill att jag ska installera en drivrutin för hand. Jag kastar in handduken.

- Surfandet med Mozillas Firefox är lika bekant som i Windows-världen. Ubuntu klarar automatiskt av att komplettera Firefox med insticksprogrammet Adobe Flash Player. Men inte att installera Java Runtime. SUN vill att jag ska installera programmet med att skriva kommandorader i ett terminalfönster. Som i MS Dos. Jag kastar in handduken.

- Rythmbox musikspelaren är tydligt iTunes-inspirerad. Den lovar t.o.m. att synkronisera iPoden vid behov. Totem videospelaren påminner om VLC Media Player. Dvd-tittande misslyckas dock. Ubuntu vill att jag ska installera en drivrutin för hand. Jag kastar in handduken.

För mig personligen är Ubuntu 7.04 alltigenom en angenäm överraskning. Trots allt. Ubuntu-varianten av VLC Media Player bjuder på studiematerial för repositor, nedladdning och installation. En sann motsvarighet Rozettas sten för Linux-nyfikna nybörjare.

En Live Writer för flera bloggar

En blek finlandssvensk seniorportal.

Lotsen har modererat och underhållit idégemenskapen och nätsamfundet Nätverket Seniorhuset på MSN Groups allt sedan 4.7.2000. Ambitionen var att med gratisverktyg skapa en seniorportal i stil med Seniornet Sweden eller Silvergenerationen. Men det blev bara en blek hägring av en finlandssvensk seniorportal.

Nyhetsarkivet flyttade 18.5.2005 till Windows Live Spaces och blev till webbloggen Nya Pressen på Seniorhuset. Det blev dock ingen självständig nyhetsbrunn av den.

Bloggen åtespeglar hägringar av andra bloggar på Seniorhuset. Jag har haft äran att sköta underhållet av bloggen på Nya Pressen på Seniorhuset sedan våren 2007 och snart ska jag väl också ta hand om uppdateringen av de hägrande länklistorna.

Windows Live Spaces är ett otroligt segt och tungrott verktyg. Trots att Microsoft slipat och effektiverat det ett otal gånger kräver Live Spaces oändligt tålamod under editeringsarbetet. Nu har jag dock laddat ned Windows Live Writer. I självförsvar, Det är ett speciellt program tillverkat av Microsoft som hjälper bloggare att skapa och ändra i bloggposter. Jag kan skapa mina poster offline och publicera dem vid ett senare tillfälle. Och inte bara i Windows Live Spaces. Live Writer ger stöd även för andra bloggplattformar. Programmet känner själv av plattformen och anpassar sig.

Live Writer synkroniserar autmatiskt mellan programmet och bloggen. Det suger åt sig samma tema som jag använder i bloggarna på Live Spaces och Blogger. Mycket praktiskt. Och publiceringen går blixtsnabbt. Jag publicerade de första posterna med Live Writer 8.8.2007. Jobbet är så enkelt och inbjudande att jag numera undviker att logga in mig på Live Spaces.

Bloggverktygen för att skapa och ändra i bloggposter på Blogger är så enkla och inbjudande att jag i princip inte behöver Live Writer för dem. För övningens skull skriver jag dock in valda bloggposter här i bloggen (På jakt med den obändiga söklusten) med ojämna intervaller. Faktum är att just denna bloggpost är skapad och editerad med Windows Live Writer. Mycket behändigt.

Uppdatering:

Vissa saker måste dock putsas till via Blogger:
- externa editorer, som Live Writer, ger ett större radavstånd i bloggposten
- Live Writer behöver en FTP-funktion för uppladdning av bildmaterialet
- etiketterna (Tags) i Blogger-molnet måste skapas i själva Blogger

Radavståndet återgår till det normala vid första uppdateringen via Blogger. Inlemningen av bilden går enligt Bloggers väntevärden och uppladdningen sker med den inbyggda ftp-över-webb -funktionen. Och etiketterna låter sig elegant plockas från Bloggers taggmoln.

Editeringen i Windows Live Writer är jobbigare än Blogger men mycket smidigare än Live Spaces. Det roliga med Live Writer är att den kan producera samma bloggpost på andra bloggplattformer. Med den specifika bloggens tema. Så här ser den publicerade originalposten ut på Nya Pressen på Live Spaces.

Näthårddisk för egen fildelning

Webbaserad backup tar två timmar.

Om jag inte hade en extern Maxtor nätdisk så skulle en webbaserad näthårddisk vara en praktiskt lösning på backup och delning av viktiga filer. En sådan lösning är datalagring på den svenska webbtjänsten Diino.se. Med Diino Desktop installerat på datorn kan jag automatiskt säkerhetskopiera upp till 2GB filer och spara dem på webben. Jag kommer åt dem på vilken dator som helst som har en uppkoppling på internätet. Användandet av webbtjänsten kräver registrering.

Men allt är gratis. Webbaserade lösningar ställer dock krav på bredbandets hastighet. Med mitt mega-bredband skulle en 2GB backup ta sina modiga två timmar. Men jag behöver inte tänka på krångliga säkerhetskopieringar. Och jag behöver inte heller släpa på en bärbar dator, cd-skivor eller usb-minnen för att ha mina filer med mig. Inte då jag har min egen virtuella hårddisk på internätet.

Men om jag uttryckligen vill släpa på mina filer och dessutom också på mina program och -inställningar, favoriter, e-post och adressbok - då är nog ändå min portabla usb-minnessticka oslagbar.

Den bästa lösningen i mitt fall är att använda en webbaserad näthårddisk för att smidigt dela med mig av musikstycken och videostrippar. Med Diino kan jag lagra musik på samma sätt som andra filer. Men jag kan också spela upp den. Diino innehåller en egen musikspelare av enkelt snitt, där jag bekvämt kan lyssna på all musik jag har sparat på mitt Diino-konto. Musiken streamas till den dator där jag befinner mig. Ingen särskild musikmjukvara behövs på själva datorn.

Diino kan också dela upphovsrättsskyddad musik med en funktion som enkom tillåter direktåtergivning (streaming) – inte nedladdning. Då kommer jag inte heller i klammeri med upphovsrättsorganisationerna.

Om 2GB känns för stramt så kan jag alltid ty mig till en motsvarande nättjänst - webbaserad datalagring på Xdrive.com på AOL. Med Xdrive kan jag automatiskt säkerhetskopiera upp till 5GB filer och spara dem på webben. Xdrive erbjuder tjänsterna på engelska. Diino erbjuder sina tjänster på svenska.

Registreringen av ett AOL-konto för Xdrive är knepigt. Det krävs nämligen att jag fuskar med att registrera mitt AOL Screen Name med ett amerikanskt telefonnummer och postkod. Allt i US-format förstås.

Diino förutsätter att jag klarar av att installera klientprogrammen på datorn. Klientprogrammet för Xdrive är däremot inte obligatoriskt. Om jag laddar ned och installerar Xdrive Desktop integreras det i Windows. Och då kan jag spara filer på Xdrive som vilken virtuell hårddisk som helst. Och spela upp strömmande musik med en ordinär musikspelare på datorn.

Diino bjuder på ett Outlook-kompatibelt webbmejlkonto. I det fungerar fildelningen via bilagor. Inget fel i det, men det förutsätter att mottagaren har möjlighet att ta emot tillräckligt stora bilagor. Tekniken i Xdrive är strået vassare. Om jag vill dela på en fil så skickar jag ett e-postmeddelande som enbart innehåller en länk till filservern på internätet. Mottagaren hämtar filen genom att klicka på länken, och originalet ligger förstås kvar. Men. Om det är fråga om piratkopierade audio- och videofiler så kan upphovsrättsorganisationerna givetvis opponera sig.

Men jag kan faktiskt också skicka e-post med jättebilaga utan att vara registrerad i någon mejltjänst. YouSendit Lite är en webbaserad mjukvara för filtransportsystem - en säker lösning för att sända, ta emot och söka filer av alla storlekar. Jag kan skicka filer som är för stora för e-post - 100MB helt gratis. Utan registering.

Audacity! Banda och redigera

Ljudfilen visas i form av en grafisk bild.

Ljud- och musikredigering kan låta konstigt och svårt. Men att redigera ljud och musik är inte mer komplicerat än att ordbehandla. I alla fall inte med ett program som Audacity. Som dessutom är helt gratis. Och det är inte bara ljudredigering det gäller. Audacity kan också användas för inspelning av ljud och musik. Datorn blir med andra ord en avancerad digital bandspelare - med möjlighet att enkelt redigera inbandningarna.

När jag öppnar en ljudfil visas den i form av en bild. Jag ser också en tidslinje som avbildar hur långt musikstycket är. Och ljudvolymen visas i form av staplar. Med hjälp av den här bilden är det lätt att navigera sig igenom musikstycket.

Jag klickar bara med musen någonstans i låten och väljer Play-knappen. Och så spelas ljudet upp.

Att klippa i ljudet fungerar precis som i ett ordbehandlingsprogram. Jag markerar en del av ljudet genom att måla över med musen. Med Cut-knappen klipps den markerade delen av ljudet ut. Jag placerar musen på en ny plats och väljer Paste-knappen. Och så har jag flyttat ljudbiten. Jag kan förstås lika gärna välja att kopiera. Eller att ta bort ljudet. Förutom klippmöjligheten kan jag använda avancerade effekter. Jag kan tona in och ut ljudet - vilket kan vara perfekt i början eller slutet av ett musikstycke. Det finns också möjligheter att ta bort brus, lägga på eko - och andra godiseffekter. Har jag två ljudspår kan jag mixa ihop dem till ett.

Kopplar jag en mikrofon till datorns ljudkort (line in) kan jag spela upp prat och sång. Och kopplar jag ihop datorn och stereon kan jag spela in musik från min gamla skivspelare - eller kasettbandspelare. Om jag redan har kasserat den gamla skivspelaren kan jag spela in gamla vinylplattor t.ex. på en ny usb-skivspelare. Och om jag vill kan jag t.o.m. spela in musiken från en dvd-video.

Det smarta är förstås att jag kan välja att redigera den musik jag spelat in. Audacity klarar elegant av att öppna och spara mp3-filer. Det här betyder att jag kan spara min musik på en mp3-spelare.

Ett så fenomenalt ljudinspelnings- och redigeringsprogram som Audacity frestar givetvis till laglöshet. Allt ljud, all musik som jag avlyssnar på webbradio kan lekande lätt spelas in på hemdatorn med Audacity. Som också all strömmande nätmusik (direktåtergivning) från andra musiktjänster. Exempelvis bibliotekens ljudböcker. Eller bibliotekens nätmusiktjänster. Gratis dessutom.

Om man inte prissätter mödan förstås. Den stora nackdelen med ljud- och musikinspelning är att den tar tid. All kopiering sker i mödosam realtid.

En hjälpande hand från Elias

Torpet är del av områdets ljudskydd.

Gammeltorpet i Nupurböle i Esbo har varit medelpunkt för lotsparets intresse under året 2007. Torpet är av årmodell 1907. En fridfull, pastoral reträtt ända till år 1963. Då flyttade tyvärr den fyrfiliga motorvägen till Åbo till närmaste granne.

Friden var visserligen förgången men det hindrade inte lotsparet att bo på torpet studietiden på 70-talet. Samt byggtiden av villan på 80-talet.

Torpet hade "renoverats" av svärsöner i två led. Först med en farstukvist. Slutet av 60-talet präglades av en ohälsosam stank av mögel.

Farstun utvidgades sedermera till veranda. Slutet av 80-talet präglades av en ohälsosam stank av mögel. Testerna av det mobila bredbandet och av mobil digital-tv stördes i högsta lag av stanken. Och av oljudet.

Oljudet från motorvägen hade utvecklats från 70-talets störande brus till 80-talets öronbedövande tordön. Flytten till villan år 1989 var mer än befogad. Själva torpet kunde tyvärr inte avskärmas från trafikdånet. Bygget av en privat jordvall gav dock det övriga området ljudskydd. Trafikdånet sjönk till 70-talets brus. Störande visserligen. Men uthärdligt.

Torpets tak var urprungligen gjort av spån. Taket täcktes med filt på 40-talet. Och med ett nytt lager filt på 60-talet. I slutet av 90-talet fick torpet ett maffigt plåttak i tegelimitation. Mycket praktiskt. Snön rasar så elegant av det branta taket.

Verandan fick vid ombygget ett tak av filtflikar - i spånimitation. Som inte höll vattnet ute. Taket var för flackt. Ett nytt lager med filt syntes rädda situationen. För en tid. Men taket var inte vattentätt nu heller. Slutligen belades verandataket med korrugerad plåt. Men plåten höll inte heller vattnet ute. Tidigare skador hade mjukat upp takbalkarna. Snön tryckte helt enkelt in en svacka i taket på vintern. Och det nya plåttaket på torpet gav nu den slutliga dödsstöten åt verandataket.

Torpet är numera en väsentlig del av områdets ljudskydd. Men verandan är nu en varböld i torpet sida. Utan lotsparets gårdkarlsinsatser får förfallet katastrofala mått. Verandan måste rivas bort innan hela torpet stryker med. Men vid 62+ börjar orken tryta. En hjälpande hand från tjänstetorget Elias?

Det är inte så lätt att hitta hjälp. Det gamla bysamhällets tjänstepool existerar inte mera. Men den har delvis ersatts av en nätförmedlad tjänstepool. Via Elias får lotsparet koll på en lovande handyman. Helsingin Apumiehet utför gårdskarlstjänster. En handyman ställer upp för att sopa rent villans tegeltak. För 35 euro timmen. Träden är nära villan. Alldeles intill. Vilket syns i mängden av löv och kvistar - och i mängden av pollen och fröer. Villataket är ganska stort och då villan är byggd mitt en en skogsdunge på en ås räcker arbetet gott och väl till en hel arbetsdag.

Firman har inte sysslat med rivningsarbeten ännu. Men handymannen är intresserad av att prova på arbetet. På en vecka rivs verandan på gammeltorpet. Med lotsparets benägna bistånd. Med två extra hjälpande händer räcker gamylernas ork väl till att städa upp och transportera bråtet till soptippen. Och det var sannerligen en prisvärd extrahjälp. Framtida bygg- och rivningsarbeten kommer dock att debiteras 45 euro i timmen. Vilket en helt gångbar timtaxa i byggbranschen.

Handymannen kommer ännu för två dagar till lotsparets assistens. För att montera en skyddskoja för brunnen. Och för att montera upp en väggstege på villan. Samt - för att hugga upp brännved för vintern. Och nu börjar redan planerna för nästa år ta form. Det finns gott och väl arbete för 3-4 veckor. Isynnerhet om handymannen går med på att hjälpa till på reträtten i Mickelsböle i Borgå.

Kloka kopior med virtuella CD

Jag har en inbyggd virtuell cd-räck.

Virtuella cd-skivor med program, musik med mera på hårddisken? Ja, det låter som en god idé. Då slipper jag kämpa med att mata in cd-skivorna ideligen.

Cd-skivor är bra på många sätt, men det är ganska jobbigt att hålla reda på dem när de blir för många i hög. Dessutom är det bökigt att mata in och mata ut dem när jag eller systemet ska komma åt innehållet på dem.
Som när min MS Office 2000 programsvit ska uppdateras.

Det billigaste men aningen krävande sättet att få till stånd virtuella cd-skivor är att använda Microsofts gratisverktyg:

Power Toys - Virtual CD-ROM Control Panel och iso-skrivprogrammet ISO Recorder. Med ISO Recorder skapar jag en image-fil (spegelkopia) i iso-format av cd-skivan på hårdskivan. Och med Virtual CD-ROM skapar jag en eller flera virtuella cd-enheter (t.ex. Y:) på datorn. Sedan är det bara att mata in och mata ut virtuella cd-skivor.

Installeringen av ISO Recorder går lätt. Efter det öppnar en höger musklick på en fysisk cd-enhet valmenyn med en extrarad (Create an image of CD). Installeringen av Virtual CD-ROM är mera krävande. Den förutsätter att jag kan flytta en fil till mappen med drivrutiner i Windows. Men. Det är bara lätt för den som kan.

ISO Recorder Power Toy vägrar dessvärre att hantera audio-cd. Så i hanteringen av musik-cd tar jag i bruk betalprogrammet Virtual CD 5.0.6. Helt gratis dessutom. Jag har ett lösnummer av Pc för Alla 7-2006. Och där erbjuds en gratis licensnyckel till en äldre version av Virtual CD.

Med Virtual CD slipper jag alla bekymmer. Inte bara den fysiska hanteringen av cd-skivor utan också krav på laglighet, ordning och reda. Virtual CD använder sig också av s.k. image-filer. Men programmet skapar själv de virtuella cd-enheterna - och en sammansatt image-fil av innehållet på en cd-skiva på datorns hårddisk. Denna fil kommer jag sedan åt via exempelvis Den här datorn där den ser precis ut som den cd-skiva jag just har spegelkopierat innehållet ifrån. En höger musklick på en fysisk cd-enhet öppnar valmenyn med en extrarad (Create av Virtual CD from the folder). En höger musklick på en virtuell cd-enhet öppnar valmenyn med en annan extrarad (Insert a virtual CD). Virtual CD har helt enkelt en inbyggd virtuell cd-räck. Det är bara att välja och vraka. Mycket praktiskt.

Förutom att jag får alla cd-skivorna samlade på hårddisken finns det ytterligare en fördel. Det går snabbare att komma åt innehållet på dem eftersom min hårddisk är (minst 10x) snabbare än cd-läsaren. Virtual CD fungerar klanderfritt med den virtuella cd-räcken på den externa Maxtor-hårddisken som jag har kopplad till hemmanätverket. Men. Virtual CD betjänar bara värddatorn som programmet är installerat på.

För att andra datorer i nätverket ska komma åt att dela på en gemensam virtuell cd-räck på den externa Maxtor-hårddisken måste de ha Virtual CD installerad. Installationen förutsätter en egen licensnyckel. Gratis via Pc för Alla 7-2006. Då kan hela gänget snabbt och lätt (och tryggt) komma åt innehållet på alla cd-skivorna. Risken att någon ska slarva bort en cd-skiva är därmed eliminerad.

Men. Det är ett upphovsrättsligt dilemma.
Upphovsrättsorganisationerna kommer att bränna mig på bål.

Hårda tag i den digitala kampen

Ok när jag inte gör business på det.

Upphovsrättslagen har under de senaste åren ändrats så att innehållsindustrin fått en omfattande rätt att införa DRM-system. Och det tycker jag är helt i sin ordning. Systemen kan också vara till användarnas fördel.

Systemen har dock utvecklats och blivit effektivare. Förutom att innehållsproducenten kan göra så att musik eller film endast kan återges på vissa spelare, kan de också hindra laglig verksamhet. Såsom min citaträtt.

Eller min rätt att framställa kopior för privat bruk.

Det går till och med att göra innehållet obrukbart. Och i värsta fall förorsaka skada på min dator. Den digitala tekniken ger alla parter nya vapen i informationskriget. Men en av dem har fått ett orättvist övertag - innehållsproducenten.

Det underliga är att politikerna så glatt har hoppat på tåget och kontinuerligt stärkt industrins rättsställning; strängare straff för piraterna, effektivare internationellt samarbete mot piratism och större befogenheter, kanske snart rentav polisbefogenheter, att skrida till åtgärder mot intrång. Straffen har blivit strängare, och numera kan jag dömas till upp till två års fängelse. Även om jag inte gör pengar på mina kopior. Kanske jag hellre borde låta bli att använda materialet?

Genom att skydda DRM-system har lagstiftarna gått in och skapat ett tredubbelt skydd för upphovsmannens intressen. Han är skyddad av upphovsrättslagen, han kan skydda sina intressen genom avtal och nu dessutom tekniskt. Men det här är inte det enda problemet. Upphovsrätten bygger på att jag som användare vet om jag bryter mot lagen eller inte. Förut var det inget större problem. Som de flesta människor utgick jag ifrån att det är ok att göra vad jag vill så länge jag inte gör business på det. Och det utgår jag ifrån ännu denna dag.

Vårt alltför stränga system minskar utan orsak användningen av digitalt innehåll och förorsakar stora indirekta användningskostnader. Skulle det inte vara dags för upphovsrätten att återgå till att gälla i främsta hand kommersiell användning och låta icke-kommersiellt bruk vara så fritt som möjligt?

Jag tycker inte att det är rättvist att jag först betalar för min musik på iTunes och sen betalar en gång till för att jag sparar musiken på min mp3-spelare. Och nu har innehållsindustrin föreslagit att man borde införa ytterligare en upphovsrättsavgift på bredband. Då skulle jag som konsument betala en tredje gång. I värsta fall tvingas jag betala upphovsrättsavgifter på spam och annan reklam som jag inte alls vill ha.

DRM-systemen kunde mycket väl möjliggöra en friare prissättning, där upphovsmännen själva anger priset. Men upphovsrättsorganisationerna och musikindustrin motsätter sig det. Och idag kan de fritt utnyttja sin dominerande ställning och diktera taxorna och licensvillkoren. Och det här gäller särskilt användning utan kommersiella motiv.