Närkontakt med Windows Vista

Lotshustrun klarar Vista-utmaningen.

Min nyfikenhet på det nya operativsystemet Windows Vista är nära att övermanna min snikenhet. Turligen får jag lindrande salva på klådan.

Hembygdsföreningen i Noux har en ny dator. En bärbar Hp Pavilion dv6500 Special Edition Entertainment, med en 15,4" (glossy) vidbildskärm - och operativsystemet MS Windows Vista Home Premium. Ackompanjerad av en videoprojektor - och Canons laserskrivare i-Sensys MF4120.

Datorns motor är 2GHz med 2GB centralminne, 160GB hårddisk, NVIDIA GeForce 8400M grafikkort och 128MB+ dedikerat grafikminne.

Lotshustrun ska flytta medlemsregistret över på den nya datorn. Hon vill gärna ha assistens vid bekantskapen med Windows Vista. Och hon väljer mig till sin lots. Vilken lyckträff - för mig alltså.

Lotshustrun har med ett kvarts öra följt kampen mellan prylfebern och snikenheten i mig. Jag har propagerat för Apples MacBook Pro till lotshushållets mediedator. Med usel framgång. Jag lyckas nästan i min promotion för Dells ovanligt snyggt designade Inspiron 530. Men där tar min egen snålhet lyckligtvis överhanden. Anskaffningen av den fenomenala multimediaspelaren Sony RDR HXD870B är det enda rätta alternativet till lotshushållets Media Center.

Nu kan jag stilla min Vista-nyfikenhet. Datorn är färdigt initierad. Ekonomifunktionen har sitt eget användarnamn. Vi öppnar ett användarnamn till. För registerförvaltningen. Profilen görs (kanske onödigt) till administrator. En 30-dagarsversion av Norton Internet Security 2007 har tagits i bruk. Vi kör en virusskanning innan datorn kopplas upp på adsl-bredbandet. Sedan får Windows Update och Norton Live Update sköta sina uppdateringar i lugn och ro. Till sist skapar vi en första återställningspunkt.

Lotshustrun har en bristfällig kunskap i vardagens användning av Windows XP. Vi trevar oss fram med vår sammanslagna XP-kunskap och klarar av Vista-utmaningarna en efter en. Jag väntar mig något totalt exotiskt av användargränssnittet i Vista. Men det går ju riktigt galant att köra på gehör.

Hembygdsföreningen har ett servicekontrakt på Jäseri-programvaran. Den senaste Vista-kompatibla Jäseri-versionen kan laddas ned från nätet. Programmet låter sig snällt installeras på Vista. Lotshustrun har en virusskannad säkerhetskopia av medlemsregistrets databas på sitt usb-fickminne. Fickminnet låter sig snällt installeras på Vista. Hon säkrar Jäseri-databasen med att köra en virusskanning på usb-fickminnet. Så matar hon in licensnyckeln i programmet - och uppdaterar databasen från usb-fickminnet. Vista är mest ganska frågvist men lotshustrun klarar utmaningen med bravur. Registerförvaltningen är därmed ibruktagen. Och Jäseri-databasen uppdaterad. En test av applikationen visar att allt gått väl.

Vi fortsätter en bit till. Vi öppnar ett gratis Gmail-konto. Och så skapar vi en pop3-profil för Gmail i klientprogrammet Windows Mail. Lotshustrun laddar ned två självständiga program - Googles fotoassistent Picasa och Apples multimediaprogram iTunes - och installerar dem med min assistens. Allting fungerar som det ska. Windows Vista börjar redan kännas bekant.

Vi gör en svårare inställning. Nortons brandvägg kopplas bort och ersätts med Windows egen Firewall. Slutligen installerar vi Canon-skrivaren. Installationen i Vista förlöper utan mankemang. Lätt som en plätt faktiskt. Och till sist skapar vi en andra återställningspunkt.

Så får jag mitt tillfälle att testa det trådlösa 3g-bredbandet. Vista-uppdateringen av 3g-modemet och -programvaran har lyckats perfekt. Elisas 3g-bredband låter sig snällt installeras på Vista. Uppkopplingen på internet fungerar precis som det ska. Till sist skapar vi en tredje återställningspunkt.

Äventyret med Windows Vista går över förväntan bra. Jag väntar mig alla möjliga mångomskrivna problem. Men inga sådana visar sig. Den nya filhanteringen känns givetvis ovan. Jag saknar den gamla goda Utforskaren från Windows XP. Vistas mångomryktade frågvishet stör däremot inte alls. Lotshustrun får till och med ett ökat förtroende för datorns välvilja.

Och nu känns innehållet bekant i alla Vista-skriverier och Vista-tips. Jag bekantar mig flyktigt med den nya mångbottnade sökfunktionen. Och så hittar jag till och med fram till en inställning där jag kan koppla bort frågvisheten i Vista - helt och hållet. Om jag nu ens vill göra det - när jag vid något skede måste gå över till Vista.

Användarvänlig dvd-speldosa

Mediaspelaren tillhör kvinnans revir.

Sonys multimediaspelare bjuder på samma godis som en mediedator med programvaran Media Center. Användarvänligheten i tv-funktionerna är dock i en helt egen klass i den fenomenala speldosan Sony RDR HXD870B.

Användarvänlighet kan mätas ganska enkelt. Lotshustrun vägrar blankt att använda den tidigare combo-spelaren. Den nya dvd-speldosan är emellertid nu i ett så flitigt kvinnobruk att den gamla combo-speldosan i all hast måste installeras till männens försvar till den antika tv-burken i biblioteket. Kvinnors smak i filmfrågor skiljer sig diametralt från männens.

Och speldosan Sony RDR HXD870B syns nu tillhöra kvinnans revir.

Yles Teema-kanal bjuder på ett gåvopaket på annandag jul. Alla åtta avsnitt av tv-serien Greven av Monte Cristo i ett enda långt svep. Nästan sju timmar sammanlagt. Lotshustrun vill utnyttja tv-serien i sina studier av det talade franska språket. Och hon klarar av inspelningen på hårdskiva med bravur. Helt suveränt.

Till och med tv-seriens dvd-textning låter sig nu snällt spelas in. Vilket inte var fallet i de allra första försöken.

Med dagens erfarenhet känns det självklart att dvb-textningen ska vara aktiverad på den digitala tv-apparaten. Och dvb-textningen ska naturligtvis också vara aktiverad i en multimediaspelare med en egen digital tv-mottagare. Så - om bägge inställningarna är aktiverade så blir man lindrigt sagt förbryllad av att texten saknas på inbandade filmer. Att det är dvb-textningen som strular är klart. Texten saknas nämligen på tv-sändningar som bandas från kanalerna TV1, TV2, Teema samt FST5. Alla med Yle som gemensam nämnare.

En grundlig navigation i multimediaspelarens mångbottnade menyer avslöjar en tredje inställning. Inbandningen av dvb-texningen är i default frånkopplad. Högst opraktiskt. Efter omkoppling till aktivt läge är de inspelade filmerna klanderfritt textförsedda.

Finesser är ibland riktigt knepiga att ställa in. Jag anser att inbandning av dvb-textning i default borde vara påkopplad. Vem som helst klarar inte av att gräva fram alternativet ur en snårig menyhantering.

Det fina med Sonys speldosa är att den krävande omkonfigurationen är ett engångsbehov. Efter det är den digitala speldosan enkel att använda av vem som helst. Men så är inte fallet med en hemdator. Den pockar stup i kvarten på expertiskunskaper.

Videoredigering av inbandningarna på Sony-speldosans hårdskiva är underbart enkelt. Lotshustrun är inte motiverad till detta så det är ett av de få tillåtna maskulina nöjena. Skräpet i början av inspelningen är urenkelt att klippa bort. Snabbspolning, varierad med effektivt kapitelsök, för mig på några sekunder till filmslutet. Detta gör att skräpet i slutet av inspelningen också är enkelt att klippa bort. Att klippa bort insprängd reklam är tyvärr lite jobbigare - men inte alls omöjligt.

Och förresten är reklamen rentav rolig att snabbspola - med ljudet avstängt. Jag tror det associerar till spolning i vattentoaletten.

Lotshustrun är hur motiverad som helst. Det går inte att tvivla på. Kopieringen från hårddisk till dubbellagrad dvd-skiva är ett knepigt göromål. Men kvinnan går inte mera att hejda. Till och med bygget av kopieringslistan, med knoppisk uppsamling av åtta filmtitlar, går som en lek. I detta fall körs kopieringen i realtid. Nästan sju timmar film låter sig kopieras på nattens sju timmar. Kanske jag borde göra mig en egen kopia? Kopiering för eget och vänkretsens behov är ju helt lagligt.

Att eventuellt kopiera dvd- eller vhs-innehåll på hårdskiva kräver i princip inte heller ständig närvaro. Kopieringen görs då för all del i realtid - men nattens timmar räcker bra till för det. Tanken på redigering av gammalt videomaterial känns lockande igen.

Uppdatering:

Strömavbrott på morgonnatten. Dvd-kopian är oduglig. Nåja, originalet finns kvar på hårdskivan - vi kör en ny kopiering. Men denna gång med bara fyra avsnitt per dvd-kopia. Sammanlagt dryga tre timmar.

Ett underverk äger rum. Dvd-kopian snabbkopieras och kommer till på bara 40 minuter. Likaså den andra dvd-kopian. Nästan sju timmar film låter sig kopieras på en dryg halvannan timme. I toppkvalitet dessutom.

Konsumentvänligt Office-paket

OpenOffice.org känns så onaturligt.

Jag har obegränsad tillgång till kontorsprogramsviten MS Office 2000 Premium. Och jag har inga större orsaker att avstå från den - eller att självmant uppgradera till programsviten MS Office 2007. Programpaketet Office 2000 har klarat migrationen från Windows NT4 till Windows 2000 - och till Windows XP. Och jag hoppas det hänger med i migrationen till Windows Vista.

Programsviten MS Office 2007 är ingen billigvara - 482 euro.

Men ingen jag känner köper denna version. Alla har en skolelev i bekantskapskretsen. Bulvanpriset för programsviten MS Office 2007 Home & Student är endast 130 euro.

Jag är dessutom nöjd med MS Office 2000. Och programsviten fungerar bra också på lite äldre datorer. De nya x-filerna i MS Office 2007 klarar jag av i MS Office 2000 via tillägget Microsoft Office 2007 Compatibility Pack. Konverteringen för konkurrerande Office-paket sköter jag vid behov med den webbaserade tjänsten Docx Converter.

Programsviten MS Office 2007 går nu online/live med tillägget Office Live Workspace. Jag kan gratis granska, dela och lagra mina Office-dokument över nätet. Det krävs dock att jag har MS Office installerad på datorn för att kunna komma åt och redigera filerna. Webbtjänsten är gratis men kräver registrering. Min Live ID på Live Hotmail räcker bra till. Totalt kan jag lagra 1000+ dokument på Microsofts servrar och ge andra tillgång till dessa via lösenord.

Jag har dessvärre saknat den bekanta programsviten MS Office i Linux-miljön. Linux-operativsystemet Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon bjuder endast på konkurrerande snarlika Office-alternativ. Jag har inte förmått mig att självmant använda Office-alternativ såsom programsviten OpenOffice.org. Ett alternativ ser dock ut att bjuda på den bekanta Office-miljön i Ubuntu - den webbaserade Office-tjänsten Live Documents.

Live Documents är en ny gratis webbaserad kontorsprogramsvit som är helt kompatibelt med Microsofts Office 2007. Både till utseende och till beteende. Idén liknar den bakom Google Docs där användare kan skapa, redigera och dela dokument över nätet. Live Documents är webbaserat men det kan, som ett tillägg i MS Office 2000, också användas offline.

Live Documents synkroniserar (Push & Pull) automatisk offline-dokumenten på MS Office 2000 med online-dokumenten på webben. Det gör Live Dokuments till ett praktiskt Office-verktyg i Linux-miljön. I samspel med MS Office 2000 i windows-miljön.

Microsoft tar på allvar upp konkurrensen med webbaserade Office-produkter. Men Office Live Workspace är inte en webbaserad Office programsvit såsom Google Docs eller Live Documents. Det är fråga om gratis webblagring - och fildelning. Användarna slipper mejla varandra officedokument - eller synkronisera dokumenten på olika datorer via portabla flashminnen.

Google Docs, Googles webbaserade Office-alternativ har många entusiaster. Själv har jag inte förmått mig att ersätta Word, Excel och PowerPoint med alternativen i Google Docs. Men jag använder med framgång Google Docs som publikationsverktyg på webben - bland annat för inlägg kring Linux-problematiken under mina självstudier.

Office-konkurrenten Zoho är ett sammelsurium av programsviten OpenOffice (offline) samt Live Documents och Live Office Workspace (online). Zoho låter numera läsa dokument från den webbaserade ordbehandlaren Writer även när man inte var uppkopplad till internet. Zoho har kompletterat sina verktyg med en plugin till Microsofts Office 2007. Med hjälp av denna kan man spara sina dokument från Microsofts Office-program direkt till sitt Zoho-konto på webben. De ger också möjligheten att koppla webb-mapparna så att de ser ut som vilka mappar som helst på datorn. Det gör det enkelt att alltid nå sina Zoho-filer via webben.

Även om Zoho-alternativet erbjuder mycket så anser jag med fog att Live Documents är ett mera konsumentvänligt Office-alternativ. Zoho synkroniserar vid behov offline- och online-dokumenten men sparar dessvärre dokumenten i sitt eget filformat. Live Documents synkroniserar offline- och online-dokumenten automatiskt - och utnyttjar i direkt samspel Microsofts Office-filformat i dokumenten.

Uppdatering:

Dessvärre går jag ännu april 2008 i väntan på Live Documents. Ännu har inte min registrerade användarkod aktiverats. Offline-funktionen Live Documents Desktop Client kräver inloggning.

Uppdatering:

Programsviten MS Office går visserligen live med online tillägget Office Live Workspace - men - automatiken i inlägget Office Live Add-in gäller bara för MS Office XP-, 2003- och 2007-versionerna. Inte för min MS Office 2000. Lagringen och visningarna i Office Live Workspace låter sig dock skötas manuellt.

Klipp filmen gratis på webben

Jaycut begränsar inte filmens längd.

Att redigera video behöver inte vara dyrt eller krångligt. Jag kan göra det direkt på datorn - eller online på webben.

Med gratisprogrammet Windows Movie Maker 2.1 gör jag det enklast - direkt på hemdatorn.

Till och med enklare än med redigeringsprogrammet Nero Vision 4 i betalsviten Nero 7 Premium Realoaded.

Om jag inte använder mig av en windows-dator, eller om jag jobbar på en främmande dator, så kan jag använda mig av fenomenala videoredigeringsprogram som körs online på webbläsaren. Jag erbjuds inte lika många finesser som i avancerade redigeringsprogram men nog så när samma finesser som i Windows Movie Maker.

En webbaserad redigeringstjänst gör det dessutom enklare att dela med mig av mina videosnuttar eller filmstrippar. Den färdigredigerade filmen lagras nämligen direkt på en publikationsserver. Två utmärkta online-alternativ är Yahoo-servicen Jumpcut samt Googles Youtube Remixer. Youtube Remixer är så till vida elegant att man kan klippa till filmstrippen utan trixande.

Videoredigeringstjänsterna är gratis. Men man måste givetvis registrera sig. Min personliga favorit är varken Jumpcut eller Youtube Remixer. Jag använder helst den svenska redigeringstjänsten Jaycut. För att den är svenskspråkig förstås - men främst för att Jaycut inte begränsar filmens längd - och för att den godtar så många olika filformat. Till och med rippade flashvideon - direkt i flv-format.

Windows Movie Maker 2.1 hanterar suveränt både avi- och wmv- men inte flv-formatet. För flv-konvertering använder jag mig av den webbaserade konverteringstjänsten Media Convert. Gratis visserligen. Men detta extra besvär slipper jag alltså med redigeringstjänsten Jaycut.

Det roliga med videoredigeringstjänsten Jaycut är att den i så mycket uppför sig som redigeringsprogrammet Windows Movie Maker. Efter det som jag övat mig igenom den fina videokursen på PIM om Windows Movie Maker så har jag inga svårigheter att klara mig i Jaycut.

Jaycut sparar dock inte filmen automatiskt. Jag måste klicka på Förhandsgranska/Spara och ge filmen ett namn. Filmen sparar sig då i mappen Sparade mixar. Då är den inte publicerad ännu - och jag kan när som helst återkomma till den - med fortsatta redigeringar. Övergångarna från ett klipp till ett annat är riktigt smart och överskådligt i Jaycut. Jag har två parallella spår - Video A och Video B. Mycket praktiskt.

Det är lätt att klippa bort snuttar från filmens början och från dens slut. Men om jag vill klippa till i mitten av filmen i Jaycut så får jag lov att trixa med samma filmklipp i dubbel upplaga. Jag beskär slutet på den ena - och början av den andra. Lätt som en plätt.

Att komplettera filmsnuttar med tal, musik, bilder och schyssta överlappningar kan göra underverk. Videoeffekter och texter ska man dock vara sparsam med. Liksom med kryddor i matlagningen.

När jag tycker filmen är klar för publikation så klickar jag först på knappen Publicera mixen och fyller i uppgifter om filmen. När jag är klar med det så klickar jag på knappen Publicera. Jaycut ger mig två länkalternativ till filmen. Bädda in har jag använt i bloggen Endast Tomten är vaken. Den blev väl fin? Dela med har jag använt som bildlänk i bloggen Sju Själars Tempel. Dörrklockan ringer - jag tror minsann det är polisen.

Om jag inte vill ha filmen publikt på nätet kan jag ladda hem den till den egna privata datorn. I samma (höga) upplösning som jag laddade upp den i. Den färdigredigerade filmen går sedan att bränna på en dvd-skiva som jag kan skicka även till den som inte har någon dator. Jaycut laddar ned filmen i wmv-format - färdigt att spelas upp exempelvis i Windows Media Player. Om jag av någon orsak vill ha den i avi-format så använder jag mig av samma webbaserade konverteringstjänst som ovan - Media Convert.

Uppdatering:

Filmen på Jaycut går inte längre att ladda ner på datorn i wmv-format i samma höga upplösning som den laddats upp i. Bildkvaliteten motsvarar numera densamma som i flash videosnuttar på t.ex. Youtube som konverteras och laddas ner i wmv-format.

Ensemblen Rajaton & Tonttu

Nåja - slutresultatet är detsamma.

Dörrklockan ringer - jag tror bestämt det är polisen. Jag öppnar - men ingen är bakom dörren. Det måste ha varit mitt dåliga samvete som klämtade till.

Jag hörde igår ensemblen Rajaton sjunga Tonttu - Viktor Rydbergs juldikt, Tomten, på finska. Jag grips av köplust men jag vill inte ha hela dubbel-cd:n. Endast sången Tonttu.

Så - jag gör ett besök på musikshoppen iTunes och köper musikstycket - för 99 cent.

Musikstycket är kopieringsskyddat. Och jag vill naturligtvis ha en öppen kopia av Tonttu i mp3-formatet. Jag har två alternativ till buds. Det ena alternativet är nästan lagligt. Det andra nästan olagligt.

Jag kan bränna sångstycket i iTunes på en cd-skiva i mp3-format. Det är nästan lagligt. Men jag kan också spela upp stycket i musikspelaren iTunes och banda det med ljudinspelnings- och -redigeringsprogrammet Audacity. Den vägen blir nästan olaglig när jag exporterar musikstycket ut på hårdskivan i mp3-format. Nåja - men slutresultatet är detsamma i vardera fallet.

Nu är jag långt inne på brottets bana. Jag kan inte motstå frestelsen att ladda upp musikstycket på min näthårdskiva på Diino. Och - så öppnar jag dessutom webblåset så att vem som helst öppet kan lyssna till sången Tonttu. Egentligen är det min mening bara att testa musikspelaren på Diino. Men så jag grips av en brottslig nyfikenhet. Jag läser av nätsidans programkod och rippar länkvägen till musikspelarens dolda html-kod.

Min brottsliga bana har ingen ända? Jag bäddar in musikspelaren i bloggen Endast Tomten är vaken. Till sällskap åt en annan brottslig gärning - inskanningen och publiceringen av illustrerade diktsidorna i bokupplagan Tonttu.

Publiceringen av musikspelaren i bloggen är i sig lätt. Men inläggets layout vållar problem. För att få allt det övriga med i inlägget - så att musikspelaren fortsätter att fungera - är jag tvungen att arbeta helt i html-läge. Och för att få en sådan layout som jag vill ha så använder jag html-kodade tabellelement. Koolt.

Uppdatering:

Min oskuldsfulla reviderade avsikt leder till en test för olika webbläsare. Webbläsarna Opera och Firefox får direkt underkänt i Windows-miljön. I Ubuntu-miljön klarade ingendera webbläsaren av tillägget för Windows Media musikspelaren. Apples Safari klarar sig däremot i Windows-miljön lika bra som Internet Explorer.

Dörrklockan ringer - jag tror bestämt det är polisen.

3g-bredbandet är för nördar

Visst är allting lätt för den som kan.

Det trådlösa 3g-bredbandet verkar vid första påsyn riktigt praktiskt och användbart.
Isynnerhet i stadscentra och längs större farleder. I glesbygden är det tyvärr lite si och så med snabbheten.

Installationen av 3g-modemet och -programvaran är automatisk. Instruktionerna är enkla och överskådliga. Sim-kortet ska ibland vara instucket - för det mesta inte.

Men det är en bedräglig idyll.

Lotsen klarar elegant av att använda och demonstrera 3g-bredbandet på den bärbara Amilo-hemdatorn på Windows XP. Men alla försök på Vista-datorer stöter på patrull. Varför? Jo, operativsystemet MS Windows Vista kräver uppgradering av drivrutinerna för 3g-modemet.

Mobiloperatören Elisa är normalt likgiltig för konsumenterna. Det är de inte ensamma om. Konkurrenterna är lika goda kålsupare. Elisa-hemsajten knystar ingenting om Windows Vista. Och inget om någon support-sajt heller. Men med god tur kan man snubbla på Elisas Support-sajt. Inte för att det där heller knystas om Vista-uppdateringar. Med en viss rutin och en god portion envishet hittar jag användbara länkvinkar till huvudmannen Vodafone.

Programvaran i 3g-modemets flashminne är helt utdaterat visar det sig. Vodafone upplyser om hur 3g-modemets firmware och WMC-programvaran i flashminnet ska uppdateras för Windows Vista. Jag klarar av det - med ett rejält darr på ribban. Jobbet är tydligt avsett att utföras av rutinerade nördar. Sim-kortet ska ibland vara instucket - för det mesta inte. Usb-pluggen ska ryckas ut 1-2 gånger under proceduren. Och så ska man vänta 1-2 minuter per gång innan man pluggar den tillbaka. Instruktionerna påtalar inga nördiga självklarheter. Men allting är ju lätt för den som kan.

Elisas Support-sajt förutsätter att man spanar in nyckelorden: wmc, lite och usb. Dessutom ska man kunna avgöra rimligheten i programmens versionsnumreringar. Vodafone informerar tydligare - bara man hittar informationen. Jag faller i en stilla förundran - varför levererar mobiloperatören Elisa inte 3g-modemet färdigt Vista-klart? Alla konsumentdatorer är ju i julens inväntan försedda med Windows Vista.

Uppdateringen till den färskaste WMC-programvaran går som den föregående. Sim-kortet ska ut - och så ska det in. Usb-pluggen ska ut - och så ska den in. Och sedan är det dags för det stora panikanfallet. Det trådlösa 3g-bredbandet fungerar nämligen inte mera på den bärbara Amilo-hemdatorn på Windows XP.

Med en god portion tur hittar jag Elisas pdf-instruktioner. Där hittar jag upplysning. Det räcker inte med att WMC-programvaran är uppdaterad i 3g-modemets flashminne. Installationen på windows-hemdatorn ska också göra om. Men för att det ska lyckas måste jag avinstallera den tidigare versionen - för hand. Och - efter det fungerar installationen av 3g-modemet och -programvaran automatiskt.

Men hur allt detta går till berättar Elisa narurligtvis inte. De hänvisar lakoniskt till instruktionerna i det ursprungliga leveranspaketet. Jag kommer turligen ihåg proceduren. Sim-kortet ska ut - och så ska det in. Usb-pluggen ska ut - och så ska den in. Och nu fungerar det trådlösa 3g-bredbandet igen på den bärbara Amilo-hemdatorn på Windows XP. Visst är allting lätt för den som kan.

Uppdatering:

Jag får till låns en sprillans ny Vista-dator. Installationen av 3g-modemet och -programvaran är automatisk. Lätt som en plätt.

Fast, hela uppdateringsarbetet är i sig klart avsett att utföras av rutinerade nördar. Inte av vanliga människor på ensliga hemdatorer. Det är nog en god bit kvar innan vem som helst ska börja använda trådlöst 3g-bredband.

Rss-läsare i vässat utförande

Numera läser jag rss-flöden spontant.

Microsoft jobbar vidare på konceptet Windows Live. Såsom Windows Live på webben - till exempel Live Messenger med fildelning. Och Windows Live på datorn - såsom Live Writer för flera bloggar. Webbmejlen Hotmail uppdaterades i somras med nytt gränssnitt och funktioner.

Live Hotmail liknar numera Microsoft Office Outlook, världens mest populära e-postprogram.

Och nu är mångsidighetsundret Windows Live Mail i turen. Gränssnitt och funktioner påminner också om Microsoft Office Outlook. Windows Live Mail är ett nytt mejlprogram för Windows där jag kan komma åt alla mejlkonton med pop-/imap-access. Men till skillnad från mejlprogrammet Outlook Express har Live Mail dessutom en inbyggd rss-flödesläsare.

Jag kommer mig inte för att spontant använda speciella rss-flödesläsare. Och även om varje webbläsare med självaktning har en inbyggd rss-flödesläsare har jag inte självmant använt mig av funktionen. Inte fastän jag har kollat att Internet Explorer har en alldeles fenomenal rss-flödesläsare.

Windows Live Mail överraskar mig på två sätt. Jag använder nämligen min storfavorit Outlook Express allt mera sällan. Och så kommer jag på mig med att spontant och rutinmässigt läsa rss-flöden i mejlprogrammet Live Mail. Något motsvarande har inte hänt mig i användningen av det rss-kapabla mejlprogrammet Thunderbird.

Live Mail trugar finkänsligt och försynt med olästa rss-flöden. Precis som den trugar med olästa e-postmeddelanden. Varje mejlkonto grupperat skilt för sig. Mycket praktiskt.

Windows Live Mail är oförskämt enkelt att ta i bruk. I synnerhet för mig som har mejlprogrammet Outlook Express i vardagsbruk. Live Mail går snällt med på att flytta över kontakterna från adressboken. Likaså flyttar den åt sig hela korrespondensen i Outlook Express. Och sorterar dessutom korrespondensen - varje mejlkonto skilt för sig. Live Mail tar snällt över alla färdiga inställningar från Outlook Express. Och alla färdigt konfigurerade mejlkonton givetvis.

Live Mail kan synkroniseras med webbmejlen Live Hotmail. Mejltjänsterna kan till och med använda en gemensam adressbok - synkront. Förutsatt att originalet är adressboken i Live Hotmail. Då kan jag alldeles utmärkt läsa Live Hotmail i offline utan att vara uppkopplad på internet. Och med stöd av adressboken kan jag besvara och skriva e-post i offline. Precis som i mejlprogrammet Outlook Express.

Men eftersom jag inte använder Live Hotmail till vardags så kan jag bibehålla adressboken från Outlook Express i min Windows Live Mail. Mycket praktiskt.

Live Mail kan också förmedla inlägg till Microsofts bloggverktyg Live Spaces. Assisterad av Windows Live Writer. Jag kan inte motstå att prova på funktionen. Blogginlägget "Timglasformen är smart" syns i rss-flödet - det är bara klicka upp inlägget. En klick på Blogg-knappen öppnar Live Writer - färdigt ifylld. Jag fixar till innehållet en aning - och så publicerar jag inlägget i Windows Live Spaces. Lätt som en plätt.

Kanske orsaken till varför jag numera läser rss-flöden spontant i Live Mail är för att det känns så inbjudande lätt. Och en snabbkoll bekräftar att det dessutom är samma fina layout i Live Mail rss-flödesläsaren som i den i webbläsaren Internet Explorer.

Media Center valet är avgjort

Jag är ingen vän av fjärrkontroller.

Det blir heller ingen mediedator med Windows Media Center i vardagsrummets nöjescentrum.

Den förträffliga digitala 26" lcd-televisionsapparaten Sony Bravia får värdigare sällskap.
Av den fenomenala dvd-/hdd-multimediaspelaren Sony RDR HXD870B - med 160GB hårddisk - och inbyggd digital tv-mottagare för det markbundna antennätet.

Pris - 437 euro - inklusive hdmi-kablar med mera.

Jag måste medge att jag är besviken på den ultimata dvd-/vhs-combon LG RC7000. Den väsnas oförsvarligt mycket under in- och uppspelningar. Och så hade jag i köpivern missat bristen på Smartlink-funktionen. Att programmera separata inspelningar för hand, både i televisionen och i dvd-spelaren, kräver minnesstöd och koncentration.

Lotshustrun vill använda ett mediecentrum som klarar av bokning av inspelningar direkt från programguiden (epg). Med ett knapptryck - på en enda fjärrkontroll. Och så får varken in- eller uppspelningen väsnas. Sonys multimediaspelare motsvarar alla förväntningar - och bjuder dessutom på en hel del glada överraskningar.

Sonys fenomenala multimediespelare lanserades i Finland bara dagen innan köpet. Det finns en social beställning på multimediaspelare som nöjescentrum. Jag har tappert försökt motivera mig till att skaffa en alltför exklusiv bärbar MacBook Pro till mediedator. Jag har t.o.m. försökt stilla prylfebern med att jaga upp en elegant designad statiuonär Dell Inspiron till mediedator. Men - när jag stod inför Sonys multimediaspelare var min tveksamhet som bortblåst.

Lotshustrun manövrerar suveränt både televisionen och multimediaspelaren med en enda fjärrkontroll. Och när jag nu med klara ögon tittar på ensamma fjärrkontrollen på det lilla soffbordet i vardagsrummet inser jag det absurda i att ersätta fjärrkontrollen med ett trådlöst tangentbord och trådlös mus. Och jag är faktiskt ingen vän av fjärrkontroller.

Sonys multimediaspelare bjuder på samma godis som en mediedator med programvaran Media Center. Men i in- och uppspelning vinner Sony stort. Sonys lcd-television och multimediaspelare har varsinna digitala mottagare. Jag behöver inte avbryta direktsänd tv även om en annan tv-kanal bandas in på dvd- eller hårdskiva. Jag behöver inte heller avbryta filmtittandet från dvd- eller hårdskiva vid inspelningen av annat program. Det går elegant att pausa filmtittandet för att senare fortsätta tittandet från pausstället - tidsförskjutet. Jag kan t.o.m. att påbörja tittandet mitt i inspelningen. Och bäst av allt - jag pausa direktsänd tv för att senare fortsätta tittandet från brottsstället - tidsförskjutet. Mycket praktiskt.

Multimediaspelaren har Sonys fenomenala Bravia bildförbättringsmaskineri. Det ger en förbättrad upplösning till 1080p via hdmi-uppkoppling. I många fall är bildkvaliteten bättre i uppspelningen än i direktsänd tv.

Det en sann glädje att banda in tv-program på hårddisk. På 168GB kan jag spela in 68 timmar i standardkvalitet. Eller 34 timmar i HQ. Och utrymmet på hårdskivan blir genast fritt då jag raderar någon titel. Oberoende läget i titellistan. Koolt. Jag börjar genast på att samla in alla sex avsnitt av tv-serien Stormskärs Maja. De visas i repris på FST5 varje söndagseftermiddag fr.o.m. den 2. december. När jag får det sjätte avsnittet inspelat på trettondagen kör jag med snabb dubbning alla sex avsnitt från hårdskivan ut på en enda lågupplöst dvd-skiva.

Usb-portarna och cd-inläsningen gör Sonys multimediaspelaren till ett fullfjädrat nöjescentrum. Videosnuttar i avi- eller divx-format med mera. Jukebox med mp3-format. Fotoalbum eller bildspel med jpg-bilder. Med eller utan jukebox-musik. Utskrift av foton via usb - via pictbridge skrivaranslutning. Och möjlighet att mixa videosnuttar, mp3-musik och jpg-bilder på en enda dvd-skiva. Koolt.

Uppdatering:

Digitala 26" lcd-televisionsapparaten Sony Bravia KDL-26T3000K lanserades samma vecka 45/2007 som Sonys multimediaspelare. Och vad är det för speciellt med den då? Utom att lotshustruns gudmor 88+ genast köpte en sådan hem till sig. Jo - det är den första konsumentvänliga digitala tv-apparaten på marknaden. Sony Bravia KDL-26T3000K har inbyggd digital-mottagare för både det markbundna antennätet och för kabelnätet. Om ett par år går husbolaget över till kabel-tv. Vad skönt att gudmodern inte behöver byta ut sin digi-tv för den skull.

Sony Bravia KDL-26T3000 finns dock inte till buds på marknaden i Sverige. Det svenska kabelnätet omfattas inte av digitaliseringen på samma sätt som det gör i Finland.

Uppdatering:

Sonys multimediespelare bjuder på en fenomenalt konsumentvänlig redigering av hdd-videon. Mina första inbandningar av tv-serien Stormskärs Maja är redan redigerade. Onödiga delar av början och slutet i videon är bortklippta. T.o.m. insprängd reklam kan raderas (A-B). Snabbkopieringen till dvd-skiva väntar bakom hörnet.

Dammsamlande kabeltrassel

Mina vardagsbehov är för exotiska.

Att dra långa nätverkskablar genom huset är inte särskilt roligt och det är inte alla gånger trådlöst wlan-nätverk fungerar tillfredsställande. I sådana fall kan nätverk via elkontakterna vara ett alternativ.
Nu kommer en Homeplug-router från Zyxel som har just den möjligheten. Routern innehåller också tre nätverksportar samt stöd för trådlöst wlan-nätverk. Pris - drygt 220 euro.

Homeplug-tekniken går ut på att jag helt enkelt överför nätverkssignalerna via det vanliga elnätet och på så sätt slipper dra kablar. Homeplug-routern har dessutom stöd för att skicka signalerna från wan-porten via elnätet, som gör att jag enkelt kan ha routern i ett rum medan adsl-modemet står i ett annat. Väljer jag att använda mig av Homeplug-tekniken måste jag dock se till att ha en Homeplug-omvandlare i andra ändan som gör om strömkontakten till ett vanligt nätverksuttag.

Men - detta är teori - lösningen med Homeplug-omvandlare (a' 150-230 euro) fungerar säkert bra om jag bara kopplar windows-datorer till varandra över elnätet. Det skrivs dock inte ett knyst om möjligheten att koppla upp en extern hårddisk över elnätet. Ingen knystar heller om möjligheten att koppla upp ip-telefonen över elnätet. Kanske mina behov helt enkelt är för exotiska för vardagen?

I praktiken har jag inget behov att skicka wan-signaler via elnätet. Det gör jag faktiskt bättre via husets interna telefonkablar. Telefonnumret som adsl-bredbandet är knutet till fungerar färdigt i flera telefonjack på olika håll i huset. En behändig plug konverterar uttaget för linjetelefon och wan-signal. Men jag kan bara ha i bruk en adsl-modem/router i taget. Linjetelefonen kan användas i alla telefonjacken - ja, fast - inte numera. Telefonnumret togs ju i bruk i ip-telefonen - som kopplas upp via routern. Det allmänna kabeltrasslet blir inte bättre av kabelförgreningar och förlängningskablar för parallelltelefoner. Mycket förtretligt. Men wan-signalen kan jag i alla fall ta ut i flera telefonjack på olika håll i huset.

Jag kopplar till provs två routers till varandra. En 68 euros Zyxel 660HW-router (med inbyggd adsl-modem) har fyra nätverksportar samt stöd för trådlöst wlan-nätverk. Min gamla A-Link Roadrunner-router (också med adsl-modem) har fyra nätverksportar och låter sig villigt kopplas till slav. Men - nu har jag i stället en lång nätverkskabel genom huset. Mycket förtretligt. I detta sammanhang uppstår faktiskt ett tredje exotisk behov i att utnyttja nätverk via elkontakter. Men ingen knystar om den möjligheten heller.

Så - nätverkskabeln hängs i stället upp i taket för att minimera snubbelfaran. Vackert är det inte. Men så får det vara tills jag har testat färdigt.

Jag flyttar på ip-telefonen till den andra routern i biblioteket. Lotshustrun residerar nämligen i biblioteket tillsammans med den trådlöst wlan-uppkopplade bärbara Amilo-datorn. Den antika stationära reservdatorn är inskuffad i bokhyllans barskåp. Fullt funktionsduglig - trådlöst uppkopplad via externa wlan-adaptern Trust NW-3100. Så - nu kan jag vid behov koppla någondera eller bådadera med nätverkskabel till routern.

Wlan-adaptern Trust NW-3100 kan förresten också konfigureras till sändare. Jag kan faktiskt vid behov koppla windows-datorer trådlöst till varandra.

Eftersom bägge routers delar ut ip-adresser uppstår konflikter. Ip-telefonen är speciellt känslig - den upphör helt enkelt att fungera om den inte får sig en tilltalande ip-adress. Konflikterna uppstår oftast då datorerna stängs av i viloläge - och då bredbandets bägge routers samtidigt stängs av. Det har sina nackdelar att hantera elslukare klimatsmart. Om telefonens ip-dosa blinkar rött är den enda rätta lösningen att lämna den i fred - och att boot-starta om datorerna.

Nätverkskablarna är inte de enda dammsamlarna. Varje liten pryl har en egen strömkabel - och en egen unik strömkälla. I bland är strömkällan integrerad i stöpseln - i bland är strömkällan extern med en egen strömkabel. Varje trådlös pryl har en egen unik laddare - och laddaren har en egen strömkabel. Vissa trådlösa prylar har både laddare och trådlös basstation - vardera med egna strömkablar - i bland kompletterade med usb- och telefonkablar.

Högtalare, hörlur och mikrofon bara ökar på kabeltrasslet. Och - digitalt tv-tittande på datorn minskar inte heller på trasslet. Men - kanske den trådlösa Bluetooth-tekniken fungerar utan extra kablar?

Ubuntu i äkta produktionsmiljö

Det är inte så proffsiga jobb jag gör.

Det finns inga större orsaker för mig att överge operativsystemet Windows i min produktionsmiljö. Men en tilltagande kunnighet i Linux-operativsystemet Ubuntu väcker min nyfikenhet för frågan. Vilka är de största hindren i att flytta produktionsmiljön till Linux?

Jag ser hela hårdskivan (också windows-partitionen) i Ubuntu.

Säkerhetskopiorna på usb-minnesstickan (Lexar Media) syns både i Windows och Ubuntu. Och windows-filerna kan dessutom (med förbehåll) uppdateras via Ubuntu.

Jag jobbar mest på webbaserade online-applikationer. I Windows-miljön är webbläsaren Internet Explorer är klart bäst. Mitt bästa alternativ i Ubuntu är webbläsaren Opera 9.5 för Linux. Den klarar av mina webbaserade MSN- och Live-applikationer med äran. Paketinstallatören installerar Opera 9.5 för Linux lika automatiskt och elegant som windows-installatören.

Men Live-applikationerna på datorn är förbehållna windows-miljön. Med Wine kan jag kanske installera mina gamla Windows-program?

Jag bearbetar bildmaterial för bloggarna. Det fenomenala bildredigeringsprogrammet Paint Shop Pro 6.02 gör arbetet lekande lätt. Men det är ett windows-program. Och det är inte sagt att PSP 6.02 (anno 1998) mera migrerar till Windows Vista.

Det finns en ny version av bildredigeringsprogrammet Gimp 2.4. Både för Linux och Vista. Gratis dessutom. Gimp 2.4 har de flesta finesser som jag gillar i PSP 6.02. Men det är inte alls lika mänskligt - jordnära. Funktionerna är platta och kryptiskt fragmenterad - lite i samma stil som de proffsiga funktionerna i Photoshop. Men det är inte så proffsiga jobb jag gör. Jag prioriterar bearbetning som går enkelt och snabbt.

Men jag kommer att sakna den behändiga biblioteksfunktionen - ljusbordet i PSP6.02. Lyckligtvis behöver jag inte ens i Ubuntu avstå från den fenomenala fotoassistenten Picasa 2. Paketinstallatören installerar Picasa 2 för Linux (med Wine Tray System Adaptor) lika automatiskt och elegant som windows-installatören.

Mina favoritfunktioner i Windows finns också i Ubuntu. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan Drag'n Drop och Copy/Paste. Det betyder att jag är ganska nöjd med Utforskaren i Windows. Efter smärre justeringar (trädvy i sidopanelen) får jag ut samma service från Filbläddraren i Ubuntu.

Jag är också nöjd med textverktyget Notepad i Windows (Anteckningar). Det är inget problem att ha flera Notepad (textfiler) öppna - samtidigt. Men visst gillar jag också flikhanteringen i textverktyget EditPad Lite i Windows. Texthanteringsverktyget gEdit i Ubuntu påminner om EditPad Lite. Och justerad med en sidopanel för filnamnen är gEdit ett fullgott alternativ till Notepad.

Texthanteraren gEdit i Ubuntu arbetar i default med teckenkodningen Uft-8 (Unicode). Notepad i Windows arbetar i default med Windows 1252. Om jag slarvar med gEdit i Ubuntu så innebär konverteringen av filen i Notepad lite extra jobb. Texthanteraren gEdit i Ubuntu går dock med på alternativet att jobba med Windows-1252 (Ansi). Det är att rekommendera eftersom jag hanterar i samspel samma textfiler både i Windows och Ubuntu.

Jag laddar också upp filer (företrädesvis bilder) på Elisa-hemsideutrymmet på webben. Jag är en trogen användare av ftp-programmet Ws-Ftp i Windows. Men jag kan gott tänka mig att också gå över till gratis ftp-klienten FileZilla 3.0 i Windows. Då skulle jag ha samma program för filöverföring både i Windows och Ubuntu.

Referenskopior av flyktiga webb-dokument fixar jag med pdf-spökskrivaren i gratisprogrammet Cute Pdf Writer i Windows - som elektronisk utskrift i pdf-format. Pdf-funktionen finns faktiskt inbyggd i Unix-system - som Mac OS X och Linux/Ubuntu. Utskrifter av webbsidor är problematisk med webbläsare i Ubuntu. Webbläsaren Opera 9.5 för Linux klarar det behjälpligt - på samma sätt som Opera 9.5 för Windows - men inte alls lika tillförlitligt som webbläsaren Internet Explorer i Windows.

Lyckligtvis låter sig tillägget Screengrab installeras i webbläsaren Firefox i Ubuntu - på samma sätt som i Firefox i Windows. Firefox-tillägget Screengrab ger mig alternativet att ta skärmdump på en hel webbsida. I bildformatet png eller jpg.

Med facit på handen finns det faktiskt inga större orsaker för mig att överge operativsystemet Windows i min produktionsmiljö. Jag är i varje fall medveten om att jag inte skulle byta ut min produktionsmiljö till ett klart sämre alternativ - jag är imponerad av den tilltagande windows-närvaron i Linux-operativsystemet Ubuntu 7.04 Gutsy Gibbon.

Koll på rättskrivning och stavfel

Ibland tar jag ett korrekt språkbad.

När jag söker på Google kollar sökmotorn stavningen på det jag skrivit in. Det här går också allmänt att utnyttja för att kolla hur ett ord stavas. Och jag gör det dagligt, eftersom det är så snabbt och enkelt. Är jag osäker, knappar jag in ordet i sökfältet.

Och om jag stavat fel kommer Google säkert att tala om det. Det fungerar utmärkt både på svenska och engelska.

Mestadels kollar jag i Google hur majoriteten skriver ett visst ord.

Finskspråkighetens inflytande gör att jag ibland faller i tveksamhet inför vissa ord. Jag tycker mig ha sett orden skrivas på vardera sättet. Eller på ingendera sättet. Är jag tillräckligt obeslutsam, knappar jag in orden i sökfältet och kollar vilket skrivsätt som får de flesta träffarna. Det fungerar utmärkt både på svenska och engelska.

Det är faktiskt rena lättjan att jag använder Google för stavningskoll. Bara för att det är så snabbt och enkelt. Om jag känner mig riktigt energisk så gör jag en korrektare djupdykning in i språkvård och översättningar i länkskafferiet. Det är språkbad så det förslår. Jag har två favoriter. Ibland granskar jag min svenskspråkiga text, eller enstaka ord, med den fenomenala nättjänsten TvärGranska. Ibland använder jag Tyda.se för ord- och stavningskoll - eller översättningar. Tyda.se är ett lexikon och en social mötesplats på nätet för alla språkbehov i svenska och engelska.

Skillnaden i sökresultaten mellan de stora sökmotorerna (exempelvis Google, Live, Yahoo) är obefintlig. På den grunden har jag inga större orsaker att överge Google. Utom då det gäller purt finska sökord. Och specifika sökträffar i finländska nätresurser. De stora sökmotorerna ger fantastiskt galna ordförslag till finska sökord. Helt oanvändbara för stavningskoll. Det är också glest med användbara sökträffar på finska nätresurser i de stora sökmotorerna. Och de få träffar som kommer presenteras sällan på den träfflistans första eller andra sida.

Den finska söktjänsten http://www.fi/ är annorlunda. Sökmotorn har optimerats för finska sökord - och för finländska nätresurser. Det betyder att jag i praktiken lättare kan hitta finlandsvenska sajter på www.fi - än på svenskinställda Google. Men - trots detta är Google mitt första alternativ i vardagen.

Internet Explorer är klart bäst

Jag fuskar ibland utanför Windows.

Windows Vista är i mycket en blåkopia av Mac OS X Leopard.

När Apple valde att gå över till intel-processorer blev Mac och Pc hårdvarumässigt samma sak. Apple har till och med stöd för Windows XP och Windows Vista i Mac OS X Leopard.

Så nu behöver jag inte välja längre. Om jag anser mig ha råd är det bara att köpa en Mac och en Vista-licens så får jag det bästa av båda världarna: läckert designad hårdvara och tillgång till applikationer på både Windows Vista och Mac OS X Leopard.

Men eftersom jag har ett fungerande system på Windows XP idag så finns det inga större anledningar att självmant byta till Windows Vista. Än mindre anledningar har jag att byta bort mig från Windows-världen.

I Windows-världen är webbläsaren Internet Explorer fortfarande en självklarhet. Firefox och Internet Explorer har faktiskt implementerat så många funktioner från varandra att det snart är egalt vad jag - konsumenten - väljer. Microsoft har kommit långt med att implementera det bästa av de finesser som konkurrenterna har introducerat de senaste fem åren. Webbläsaren Internet Explorer har i vardagens väsentligheter hunnit ifatt Opera och Firefox. Och i vissa finesser t.o.m. förbi.

Jag anser med fog att webbläsaren Internet Explorer 7.0 är klart bäst. Den är trygg - jag kan lita på att det jag ser på bildskärmen är så som producenten har menat att ska synas. Med några få undantag produceras alla världens nätsidor för avläsning med Internet Explorer.

Internet Explorer 7.0 är smart - jag får en förhandsgranskning av utskriften som starkt påminner om innehållet på bildskärmen - och jag kan dessutom direkt välja den sida som jag har på bildskärmen för utskrift på papper. Det kan jag inte med andra webbläsare.

Jag tar ibland grafiska arkivkopior med skärmdumpar på hela webbsidor. Men jag föredrar faktiskt att säkerhetskopiera webbdokument med virtuella pdf-skrivare. Det är den främsta orsaken varför jag kräver en pdf-fil som i utskrift starkt påminner om innehållet på bildskärmen. Och det lyckas bäst med Internet Explorer 7.0 - i Windows-världen.

Den nära kopplingen till Utforskaren i Windows ger mig fenomenala verktyg i jobba i bekväma och praktiska arbetspass - mappar med provisoriskt inplockade bokmärken, favoriter - för närmare bekantskap av surfplocken vid en passligare tidpunkt. Arbetsprocessen påminner om det som kan göras med bl.a. Read It Later-tillägget i Firefox. Men i Internet Explorer behöver jag inte slänga surfplocket på sophögen. Jag behöver heller inte såsa till Favorit-mappens innehåll med gamla surfminnen. Jag har helt enkelt en extra arkivmapp för historiska favoriter som inte syns i webbläsaren Internet Explorer - men nog i Utforskaren. Med en dubbelklick på länkfilen i arkivet i Utforskaren öppnas sajten i webbläsaren. Mycket praktiskt. Det kan jag inte med andra webbläsare.

Även om jag rutinmässigt använder Internet Explorer så använder jag regelbundet också - webbläsaren Mozilla Firefox 2.0.0.11 - och webbläsaren Opera 9.24 for Windows - dock inte ännu webbläsaren Mozilla Firefox 3.01b eller webbläsaren Opera 9.50b for Windows - men numera nog webbläsaren Apple Safari 3.0.2b for Windows.

Alternativen till Internet Explorer 7.0 blir på riktigt aktuella för mig först då jag fuskar utanför Windows-världen. I samband med portabla usb-program kan jag bara välja Opera eller Firefox. I Linux-världen kan jag bara välja mellan Opera och Firefox. I Mac-världen kan jag bara välja Safari - eller Opera och Firefox.

Tilläggsprogrammet IE Tab gör att Firefox tekniskt sett kan tävla i användbarhet med webbläsaren Opera - i Windows-världen. Likaså i användningen av portabla webbläsare som usb-program. Men i Linux- och Mac-världen känns webbläsaren Opera mera förutsägbar och betydligt tryggare än Firefox.

Koolt - parallella operativsystem

4GB minne kostar 680 euro extra.

Tanken att vara obeoende av operativsystem känns förförande. Men - jag är väl snarare förförd av tanken på en snyggt designad hårdvara. Som inte i praktiken känns tillräckligt prisvärd. Inte ens i rollen som det trendmässiga hemmets mediedator.

För det höga nöjets skull fortsätter jag en bit vidare på vägen - i mitt dagdrömmeri. Så - om jag installerar programmet Parallels Desktop kan jag när som helst starta Windows. Medan jag kör Mac OS X.

Koolt. Och den senaste Parallels Desktop 3.0-versionen har grafikstöd för DirectX och OpenGL. Grafikprocessorn NVIDIA GeForce 8600M GT i Macbook Pro klarar sig elegant med Windows Vista-skrivbordet Aero Glass. Också i samkörning med grafikstödet i Parallels Desktop.

Parallels Desktop 3.0 for Mac kostar 79,90 euro. Men det är gratis att testa. Parallella operativsystem kräver dock tilläggsminne - 3MB ytterligare - om Windows och Ubuntu körs parallellt med Mac OS X. Och en Macbook Pro med 4GB minne kostar faktiskt hela 680 euro extra.

Men - det är säkert en rätt rolig känsla att se hela Windows boot-process i ett litet fönster. Och i och med det kan jag installera alla program jag saknar från Windows och köra dessa parallellt med programmen i Mac OS X. Jag kan dra över information med musen från Windows-miljön till Mac OS X. Och tvärtom. Koolt.

Med Parallels Desktop kan jag avancera i mina självstudier i Linux-operativsystemet Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon. Jag kan installera Linux-program och köra Ubuntu parallellt med både Windows och Mac OS X. Och jag kan fritt dra information med musen över från Linux till Windows - och till Mac OS X.

Men hur krävande ter sig arbetet med Parallels Desktop? Arbetet verkar ju totalt Mac-centrerat. Jag får en helt transparent Mac-användarupplevelse:
- om jag bygger en virtuell plattform med hjälp av i leveransen inkluderade guider
- om jag konfigurerar en virtuell plattform med hjälp av ett webbinspirerat användargränssnitt
- om jag knyter olika filtyper till specifika program - i Mac-programmet Finder
- om jag integrerar delade mappar och gör integrationen mellan Mac-, Linux- och Windows-miljön sömlös.
- och delade skrivare mellan parallella operativsystem gör att jag inte behöver göra om installation av skrivare varken i Windows- eller Linux-miljön.

Så -frågan är - parallellt eller ej? Parallels Desktop eller Boot Camp? Har jag verkligen praktisk användning för en transparent Mac-användarupplevelse?

Med fötterna tillbaka på marken är svaret helt enkelt - nej. Och det är inte sagt att min tekniska kunnighet räcker till heller - för att avancerat äventyr med Alice i Underlandet.

Jag väntar väl först ut de mest akuta barnsjukdomarna i de nya operativsystemen - Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon - Mac OS X 10.5 Leopard - MS Windows Vista Premium - i varsinna programomgivningar. Och så kollar jag datorernas priser på nytt - tidigast på våren 2008.

Hantera elslukare klimatsmart

Högre temperatur inomhus.

Trots den globala uppvärmningen fortsätter elkonsumtionen i hemmavillan att öka - både dagstid och nattetid. Esbo stad sålde för något år sedan bort sin egen elproduktion. Nuvarande elleverantören Fortum har lyckats höja både tarifferna och konsumtionen.

Kanske konsumtionen har ökat av andra orsaker?

Fortum har i alla fall ett smart rapporteringsprogram på nätet för uppföljning av elkonsumtionen.
Gratis - men jag måste registrera mig för att komma åt statistiken. Mätarställningen kan jag ändå meddela utan att registrera mig.

Under de senaste 4-5 åren har elkonsumtionen i hushållet faktiskt ökat med drygt 10%. Åren 2005 och 2007 står för de egentliga topparna. Under åren har många vitvaror i hushållet bytts ut mot energisnåla - så egentligen borde ju förbrukningen minska.

Förr var vitvaror och belysning de stora elslukarna i hushållen. Men samtidigt som frysar och kylskåp blir allt mer miljövänliga och strömsnåla seglar hemelektroniken förbi som en allt större elbov. Enligt europeisk statistik står underhållningsprylarna för nästan en tredjedel av elförbrukningen i hushållen. Och mängden av prylar bara ökar. År 2020 förväntas underhållningsprylarna att stå för hälften av strömförbrukningen i hushållen.

För fyra år sedan fanns bara en dator i hemmavillan. Nu finns det tre - nästan fyra. De strömslukande kringprylarna har blivit fler - bland annat annat för ip-telefoni. Tv-apparaternas antal har 2-3 dubblats. Den gamla 23-tumstuben har fått sällskap av en platt 26-tums lcd-tv. Och två digiboxar - en för tv-apparaten och en för inbandning på datorn.

Många av prylarna är igång dygnet runt. Moderna apparater går inte alltid att stänga av - bara att knäppa ned i standby-läge. Även om det för det enskilda hushållet inte kanske innebär så mycket el så är standby-förbrukningen enorm - t.o.m. på finländsk nivå, speciellt på europeisk nivå.

Användningen av underhållningsprylarna i hemmavillan är någorlunda klimatsmart. Tv-apparaterna är i regel helt avstängda då ingen tittar på tv. Endast en digibox är på standby dygnet runt. Jag stänger vanemässigt av både datorn och bredbandet då användningen är slut. De flesta prylarna är kopplade till strömlister med avbrytare. Så strömmen går att stänga helt. Vilket också ofta sker.

Underhållningsprylarna ökar med säkerhet på elproduktionen. Men det är nog inte hela sanningen. Hemmavillans elkonsumtion gick år 2006 ned till samma nivå som under åren 2003 och 2004. Med att gå i ullsockor på hemmaplan. Och med att elda brasugnarna effektivare. Prylarna har visserligen ökat i antal under året 2007 - men mest har jag ändå fuskat med vedeldningen. Dessutom har från årsskiftet 2007 pensionerade lotshustruns frusna väsen krävt 1-2 grader högre temperatur inomhus. Vi närmar oss sanningen i långa fjät.

Mediedator för framtida bruk

En ovanligt snyggt designad dator.

Det är november 2007 - och dollarkursen rasar. Jag håller utkik efter en prisvärd stationär dator. 599 euro. Windows Vista Home Premium ska det vara. Gärna så mycket mediedator som möjligt.

Det med prisvärt är ganska svårt att reda ut. Till jämförelsegrund har jag tagit med den ovanligt snyggt designade stationära datorn Dell Inspiron 530. Konfigurerad med C2D 2,2GHz processor - 1.0GB 667MHz centralminne - 320GB hårddisk - 128MB ATI Radeon grafikkort - 588 euro (5.290 SKr i Sverige).

Dell Inspiron 530 är helt klart en av de snyggaste datorerna i Dells sortiment. Vit och silvrig. Och härligt rundade hörn. Strömsnål och lättplacerad dessutom. Det enda problemet är att Dell inte säljer konsumentdatorer i den finländska webbutiken. Uppgifterna är tagna från Dell i Tyskland (euro) och i Sverige (SKr). Som dock ingendera levererar konsumentdatorer till Finland.

Jag kan jämföra Dell Inspiron 530 med något motsvarande som finns att köpa i Finland. Hösten nyhet - Fujitsu-Siemens Scaleo Pi2510. Konfigurerad med C2D 1,86MHz processor - 1.0GB 533MHz centralminne - 320GB hårddisk - 64/256MB nVidia GeForce grafikkort - svart och silvrig stationär Scaleo-dator - 699 euro (6.995 SKr i Sverige).

Min nuvarande stationära Scaleo-dator är konfigurerad men en enkel 1,8MHz processor, 0,5GB 400MHz centralminne - 160GB hårddisk - 32/128MB ATI Radeon grafikkort. Prisvärd - 599 euro - år 2005. Men nykomlingen, Scaleo Pi2510, är med andra ord inte alls prisvärd.

Både Inspiron 530 och Scaleo Pi2510 klarar med bravur av Windows Vista Home Premium med Aero Glass. Att uppgradera centralminnet på Inspiron-datorn till 2.0GB 667MHz kostar försumbara 60 euro (sammanlagt 648 euro).

Med hjälp av Dells förträffliga, interaktiva konfigurationstjänst kan jag otroligt enkelt kolla in vad olika grader av en Inspiron-mediedator kostar. Första steget är att uppgradera grafikkortet till 256MB nVidia GeForce. Kraftfulla GeForce 8600GT med DirectX 10 garanterar högsta detaljrikedom i grafik och bästa kompatibilitet med Windows Vista Home Premium. Det betyder ett pristillägg på 37 euro (sammanlagt 685 euro). Mycket prisvärt.

Det andra steget är att investera i trådlöshet. Uppgradering med trådlöst bluetooth-tangentbord och -mus, innebär ett ytterligare tilläggspris på 50 euro (sammanlagt 735 euro). Samt en 19i1-mediekortläsare med bluetooth ytterligare 40 euro (sammanlagt 775 euro). Och för placeringsfrihet en trådlös wlan-/wifi-nätanslutning - plus 20 euro (sammanlagt 795 euro).

En integrerad analog/digital tv-mottagare (med fjärrkontroll) skulle betinga blygsamma 40 euro extra (sammanlagt 835 euro). I och med det skulle jag ha en komplett, och dessutom trådlös, Inspiron-mediedator. Komplett för äventyr med Windows Media Center.

Men konsumentdatorn Dell Inspiron 530 är som sagt inte till salu via Dell i Finland. Nog i Tyskland och Sverige. Samt i Norge och Danmark - till och med i Estland. Men inte i Finland. Mycket opraktiskt. Dell Inspiron 530 representerar den senaste designen och tekniken. Den skulle hålla sig modern ett bra tag längre än Fujitsu-Siemens Scaleo Pi2510.

Den maffiga bredbildsskärmen får lov att vänta på sin kompis ett tag till.

Uppdatering:

Så är det. Den finländska konsumentens köpkraft är så låg att Dell inte alls säljer konsumentdatorer i Finland. Det går inte heller att mejla in en förfrågan till Dell. Jag tar kontakt per telefon. Betjänten i försäljningen är snäll. Jag får en personlig e-postadress dit jag kan skicka min förfrågan per e-post. Med Dells svenska webboffert (7.430 SKr) bifogad. Reaktionen är snabb. Jag får offerten på e-posten samma kväll. Men den motsvarar inte till fullo min förfrågan - så jag ber om en ny. Med Dells tyska webboffert (785 euro) bifogad.

Uppdatering:

Jag får den nya offerten på e-posten följande dag. Den konfigurator som används av Dell i Finland kan inte få till stånd samma konfiguration som Dell i Sverige - och som Dell i Tyskland. Dessutom är den finska offerten en hundralapp dyrare än den tyska. Det blir alltså ingen affär.

Vardagens enkla bildhantering

Programmet har snällt migrerat.

År 1998 erbjöds jag, som flitig användare av gratisversionen Paint Shop Pro 4.0, att - för en spottstyver - köpa det nyborna betalprogrammet Paint Shop Pro 5.01. Och år 2000 erbjöds jag en ytterst fördelaktig uppgradering till version PSP 6.02. Detta fenomenala grafikprogram, Paint Shop Pro 6.02, använder jag faktiskt till vardagsbruk än i denna dag. Det till trots att jag hela året 2000 i arbetslivet flitigt använde mig av det legendariska grafikprogrammet Adobe Photoshop 7.0.

Paint Shop Pro 6.02 var ett billigt grafikprogram. Utomordentligt lämpligt för husbehov. För bildbehandling har den bl.a justeringslager och en medelmåttig uppsättning filter. Ritverktyg har den klart bättre av och det går bl.a att skriva text längs kurvor och behandla textrader som fullt skalbara vektorobjekt. Bildoptimeringen var inte särskilt effektiv i 5.01 men den är fullt konkurrenskraftig -än i denna dag- i PSP 6.02. Som grafikprogram är det jordnära och ganska snabbarbetat vid bildbehandling men gör det ibland märkligt svårt för proffs att göra de mest triviala saker. Alltså för proffs som är vana vid grafikprogrammet Adobe Photoshop. Vad gäller webbverktyg är Paint Shop Pro kliniskt befriat från dessa.

Sedan år 2005 har grafikprogrammet Paint Shop Pro 6.02 kompletterats i hushållet med den fenomenala fotoassistenten Google Picasa. Som faktiskt bjuder på webbverktyg i parti och minut.

Det svenskspråkiga gratisprogrammet Picasa gör bildsorteringen till en lek. Jag använder det för att föra över bilder från kameran, att organisera bilder och att putsa upp dem med lite enkel redigering. Programmet hjälper mig att mejla bilderna i passligt stort format och att publicera dem på bloggen - eller på en fristående bildsajt. Det finns verktyg för bildspel, säkerhetskopiering, cd-bränning och mycket annat. Jag har t.o.m. en gigabyte med gratis utrymme på nätet då jag publicerar bilder - t.ex. som bildspel eller fotoalbum.

En smart funktion i Picasa är mappövervakaren, som automatiskt håller koll på utvalda mappar. Alla bilder som läggs i en övervakad mapp hamnar direkt i Picasas bibliotek. Om jag arbetar i mapparna i Picasa så påverkas också bildernas placering på datorns hårddisk. Raderar jag en mapp från Picasa så försvinner den från hårddisken.

Det är naturligare och tryggare att arbeta i album i Picasa - utan direkt koppling till hårddisken. De är egentligen ett slags genvägar. Jag kan göra album med billder från olika mappar utan att skapa kopior.

Foton från kameran redigerar jag numera enbart i Picasa. Jag kan rotera bilden i rätt led, klippa bort onödiga delar av bilden, räta ut bilden så att horisonten blir rak. Röda ögon från blixtbilder är lätta att korrigera. Om jag vill kan jag ytterligare rätta till kontrast, ljus och färger. Och när jag mejlar bilderna kan jag välja passande bildstorlek.

Originalen på datorns hårdskiva berörs inte av åtgärderna i Picasa förrän jag så besluter. Mycket praktiskt.

Det jag inte kan göra i fotoassistenten Picasa så gör jag i grafikprogrammet Paint Shop Pro. Framtiden för PSP 6.02 är osäker. Programmet har snällt migrerat från Windows NT4.0 SP6, via Windows 2000 SP4, till Windows XP SP2. Det är inte sagt att gamlingen hänger med i en migration till - till Windows Vista.

Hålla kontakt via mejlinglista

Deltagarna måste ju registrera sig.

Mejlinglistan är ett fantastiskt kommunikationsmedel i kompisnätverk. En mejlinglista, eller en e-postlista som det egentligen kallas, är inget komplicerat. Det bygger på den helt vanliga e-posten. Skillnaden är att medan vanlig e-post närmast används för kommunikation mellan två parter används mejlinglistan när många ska kommunicera med varandra.

Var och en använder sina egna mejlprogram. Det behövs inga krångliga installationer.

Enskilda deltagare behöver inte hålla reda på vilka personer de ska skicka sina mejl till. Det enda som behövs är e-postadressen till en mejlinglista.

Nätverket Seniorhuset använder vid behov mejlinglistor som tillhandahålls som tilläggstjänster i nätsamfund - på MSN Groups - på Google Groups - på Yahoo Groups. Kommunikationen är i praktiken alarmerande ensidig. Så till vida ensidig att varken Google Groups eller Yahoo Groups är i aktiv produktion. Seniorer gillar inte kompisnätverk i den virtuella bemärkelsen.

Har då en obunden mejlinglista fördelar framför dessa communities - nätsamfund. En bra obunden mejlinglista är t.ex. den webbaserade gratistjänsten Coollist.com. Funktionerna är likartade som i nätsamfund - en aktiv värd och administratör behövs. Gratistjänster är reklamfinansierade - så deltagarna måste också här registrera sig. Det är förstås gratis och snabbt gjort, men det är ändå ett hinder.

En mejlinglista kan förstås användas för envägskommunikation - men om jag bara skickar ut mejl till många människor är mejlinglistan nog inte den bästa lösningen. I det fallet är det bättre att använda funktionen utskickslista i e-postprogram som Outlook Express eller Mozilla Thunderbird. Och så gör faktiskt Nätverket Seniorhuset med erbjuda prenumeration på länktips - på e-posten.

En helt annan fråga är om e-posten överhuvudtaget är ett tryggt kommunikationsmedel. Merparten av seniorerna i lotsningsprogrammen undviker numera att öppna bilagor - eller att klicka på länkar i meddelandet. Klokt - för de är attraktiva måltavlor för skräppost med illvilliga trojaner. Klokt - men trist.

Uppdatering:

Vad finns då för alternativ? Flödeslösningar som page2rss.com är intressanta. Likaså upptrampade webbspår som trailfire.com. Ingendera lösningen kräver aktivitet, virtuella kompisnätverk - eller personlig registrering. En webbläsare och rss-prenumeration är allt som behövs.

Bredbandskoll på adsl, wifi, 3g

3g-försäkring till fast adsl-bredband.

Bredbandkollen TPTEST har kommit ut som webbversion. Bredbandskollen är ett svenskt konsumentverktyg som hjälper mig att utvärdera min bredbandsuppkoppling. Med hjälp av verktyget kan jag få ett mätvärde och en rekommendation hur väl detta mätvärde stämmer överens med den förväntade kapaciteten på internetanslutningen.

Webbversionen är verkligen lätt att använda - och resultaten är enkla att tyda.

Och så slipper man nedladdningen och programinstallationen. Detta är visserligen inget problem för en rutinerad, windowsvan användare - men ändå känns användningen av webbtjänsten tryggare.

Jag har faktiskt testat mitt fasta adsl-bredband med den äldre programversionen. Men med den versionen kunde jag inte testa min trådlösa wifi-uppkoppling i hemmanätverket. Webbversionen klarar av detta elegant - och dessutom klarar den av den trådlösa uppkopplingen på 3g-bredbandet.

Det fasta adsl-bredbandet (1.0/0,5mbps) ger ungefär vad det lovar. Mottagningen/avsändningen svajar mellan 0,93/0,44mbps och 0,88/0,35mbps. Svarstiden varierar mellan 17-29ms.

Det trådlösa wifi-bredbandet i hemmanätverket svajar mellan 0,88/0,40mbps och 0,84/0.33mbps. Svarstiden varierar mellan 36-47ms. Inte illa - för jag hade fått för mig att wifi-uppkopplingen i praktiken bara klarade av 0,5mbps.

Det trådlösa 3-bredbandet svajar, i skuggan av Nupurberget, mellan 0,09/0,10mbps och 0,06/0,09mbps. Svarstiden varierar mellan 487-741ms. Inte illa - för jag hade fått för mig att 3g-avsändningen alltid gick på 53kbps.

Med mobilt bredband varierar hastigheten kraftigt beroende på var jag befinner mig, med avstånd och förhållande till basstation, med väderförhållande och bakgrundsstrålning, med tjockleken på byggnadens väggar - med mera. Mina tidigare försök med 3g-bredbandet pekar åt samma håll.

Även om 3g-prestandan inte kommer upp till Super-3g (hdspa) nivå i hemmavillan så är det trådlösa 3g-bredbandet till nytta. Som försäkring till det fasta adsl-bredbandet. Min tidigare försäkring har jag fortfarande kvar - en 33/56kbps modemuppkoppling på internet - via TeliaSonera. Den uppkopplingen hade jag gärna, mot en seriös offert, uppdaterat till ett mobilt 450-bredband på TeliaSonera. Om jag säger upp modemuppkopplingen sparar jag 16,62 euro i månaden. Då förlorar jag givetvis telefonkatalotjänsten Fonecta Finder. Men - kanske jag privat klarar mig med Eniros telefonkatalog- och karttjänst. Gratis dessutom.

Uppdatering:

Från och med 14.11.2007 har jag fördubblad hastighet på adsl-bredbandet - 2.0/0.5mbps - för ett år framåt. Utan tilläggskostnader. Elisas bonusoffert. Få se om jag vill halvera hastigheten om ett år. Om inte, så stiger bredbandsavgiften till normala månadsavgiften 34,90 euro för 2.0mbps. Det blir 120 euro till i året.

Trådlöst tangentbord för soffan

MacBook Pro har inte någon fläkt.

Kanske en MacBook Pro med Windows Vista ändå också klarar digital tv-mottagning trots att mac-datorn i sig inte har ett tv-kort. En bit på vägen till insikt kommer jag med att testa stationära Scaleo-hemdatorn och AnySee-digitalmottagaren med Nero Home Media Center. På Windows XP. Och för detta behöver jag inte göra några nyanskaffningar.

MacBook Pro vore faktiskt idealisk som mediedator i och med att den inte har någon fläkt.

Och om den fungerar som nöjesdator med digital tv-mottagning så behöver jag inte investera i en extra pc-dator. En nyare Pc hade jag för all del tänkt skaffa i alla fall. Media Center-möjligheten gör kanske anskaffningen av MacBook Pro mera prisvärd.

En nöjesdator är inte i första hand en Pc, eller Mac, utan en mediedator som jag kan styra bekvämt med hjälp av en fjärrkontroll när jag ligger i soffan. Det är bara det att jag avskyr fjärrkontroller. Microsoft har tagit fram ett smart paket med tangentbord och mus för soffpotatisar. Wireless Entertainment Desktop 8000 använder bluetooth vilket gör att den går att använda 6-10 meter från datorn. Och MacBook Pro har ju en egen intern bluetooth. I princip är väl denna bluetooth också till tjänst för Windows Vista - med Windows Media Center.

Tangentbordet är inte lika brett som ett vanligt tangentbord och det har en musplatta som gör det möjligt att styra muspekaren utan att nödvändigtvis använda den medföljande trådlösa musen. På tangentbordet finns en knapp för att starta Windows Media Center. Batteriet i både tangentbord och mus kan praktiskt nog laddas via den medföljande laddstationen. Som dessutom har fyra usb-portar.

Tangentbordet har en smart bakgrundsbelysning. Belysningen aktiveras när jag kommer nära tangentbordet och släcks när jag avlägsnar mig. Ljusstyrkan regleras automatiskt, precis som i MacBook Pro, beroende på hur ljust eller mörkt det är i rummet. Priset 229,90 euro är också helt i mac-klass.

Skenbara fördelar i ip-telefoni

Strömavbrott tänkte jag inte alls på.

Jag lyfter telefonen och använder den precis som jag gör idag med min vanliga trådtelefon. Och dessutom har jag kvar samma nummer som jag hade med min trådtelefon.

Ip-telefoni ger mig möjlighet att ringa alla riktnummer till ett fast minutpris inom Finland - och till utlandet till fantastiskt låga priser. Till och med samtalen till mobilnätet är aningen billigare.

Teleoperatören Elisa konverterar mitt samtal till digital data och sänder det via bredbandet, ungefär som mina e-mail. I andra ändan kommer det ut som ett vanligt telefonsamtal.

Mottagaren märker i regel ingen skillnad mot mina normala samtal via en vanlig trådtelefon.

Ip-samtal (VoIP) är en teknik i att ringa över bredband istället för över det vanliga telefonnätet. Men jag måste alltså ha bredband med en fast uppkoppling för att kunna använda ip-telefoni. Med en prestanda på minst 256 kbps. Och en Grandstream Handy Tone-286 adapter som kopplar ihop min vanliga trådtelefon till routern med bredbandet.

Grandstream Handy Tone-286 adaptern kan vid behov flyttas från en internetanslutning till en annan. Ifall den andra internetanslutningen är av samma typ (adsl) och allokeringen av IP adresser sker på samma sätt. Men det är inget större plus - eftersom jag ändå föredrar min portabla ficktelefon.

Plussidor med ip-telefoni som operatörstjänst:
- Elisa förmedlar mina nödsamtal till närmaste nödcentral
- jag har fått behålla mitt gamla trådtelefonnummer
- jag kan ringa mina telefonsamtal till nedsatta priser

Minussidor med ip-telefoni som operatörstjänst:
- jag måste ha ett bredband med fast uppkoppling
- bredbandet måste vara påkopplat dygnet runt
- strömavbrott förhindrar användningen av ip-telefon

Hoppsan, detta med strömavbrott tänkte jag inte alls på. Trådtelefonen har ju ett eget fast nätverk - med egen strömförsörjning. Och jag har inte bredbandet på hela tiden heller. Men minussidan tar inte slut för det. Ett mindre minus är att jag måste använda riktnummer hela tiden. Snabbnumren i luren måste omprogrammeras. Ett större minus är att jag inte just kan använda bredbandet då jag ip-telefonerar. Ip-samtalet är inte prioriterat. Ljudkvaliteten lider ordentligt vid större filtransporter på nätet. Och då har jag ett fast adsl-bredband med 1.0 mbps.

Parallelltelefonerna är jobbigare. Jag kan inte använda de färdiga telefonjacken - parallelltelefonerna kräver fördelare och externa förlängningskablar - att snubbla i. Tills jag hittar trådlösa förlängningskablar.

Men billigare blir det alltså. Eller blir det faktiskt? De årliga trådtelefonsamtalen till riktnummer kan jag räkna på ena handens fingrar. Och för utlandssamtalen använder jag helst Skype - samt för rörliga samtal min portabla ficktelefon.

Den senaste fakturan för trådtelefonen får svara på frågan. För två månader, nio samtal, 93 minuter - sammanlagt 27,28 euro. Den fasta uppkopplingen till telefonnätet kostar 12,446 euro i månaden. Den fasta månadsavgiften för ip-telefoni är 2,50 euro. Startavgiften på trådtelefonen är 0,12 euro per samtal. För ip-telefonen debiteras en kopplingsavgift på 0,025 euro per samtal. Minuttaxan för trådsamtal är 0,012 euro - för ip-samtal 0,025 euro. Två månader på ip-telefoni, nio samtal, 93 minuter - sammanlagt 26,02 euro. Och om jag kortar av samtalen till fem minuter sparar jag ytterligare 1,20 euro på två månader.

Fördelarna verkar skenbara - eller rent av negativa i mitt fall - men det beror tydligen bara på det att jag inte kan utnyttja de riktiga fördelarna.

Koll på Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon

Jag lyckas med en gång faktiskt.

Det är oktober 2007 - och en ny version av Ubuntu finns till buds - Linux-operativsystemet Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon.

Alla 230 säkerhetsuppdateringar är körda. Allt är bäddat och klart för uppdatering av gamlingen Ubuntu 7.04 Feisty Fawn.

En online uppdatering till Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon erbjuds via nätet. Det är bara att tuta och köra. Nedladdningen är långsam. Det är visst rusning på servern.

Förväntade två timmar förbyts till fyra. En kort hicka inbegripen - med påföljande nystart. Nedladdningen fortsätter lyckligtvis från brottsstället. Mycket praktiskt.

Installationen går däremot på den utlovade halvtimmen. Dialogen promptar om tillåtelse att radera applikationer. Först tio - sedan 42. Med kramkallt hjärta går jag med på förslagen. Går mina specialapplikationer nu förlorade? Nejdå. En halvtimmes testkörning visar att Dual Boot-konfigurationen är intakt - och att jag fortfarande har brandväggen Firestarter och antivirusprogrammet Avast kvar. Alla insticksprogram och inställningar i webbläsaren Firefox och e-postprogrammet Thunderbird är intakta - Flash Player och Java Runtime fungerar klanderfritt. Till och med DivX Player.

Pdf-läsaren Adobe Reader och it-telefoniprogrammet Skype fungerar. Tidigare tilläggsmoduler har överlevt - musikspelaren klarar av mp3-musik - och videospelaren klarar av kopieringsskyddade dvd-filmer. Flv-läsaren VLC Media Player fungerar - likaså redigerings- och bandningsprogrammet Audacity.

Jag vill ha installations-CD, en Boot CD & Live CD, så jag laddar ned iso-filen med Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon. Den förväntade timmen förbyts i rusning till två. En tredje timme till och så har jag äntligen en CD-skiva i handen. Boot CD - och Live CD. Ja - jag lyckas med en gång faktiskt. Motsvarande excersis med Ubuntu 7.04 Festy Fawn kändes desto stretigare.

Och - vad nytt får jag via uppdateringen till Ubuntu 7.10? 3D-gränssnittet Compiz Fusion är aktiverat från början, men Ubuntu 7.10 känner automatiskt av att min stationära Scaleo-hemdator (anno 2005) inte klarar av effekterna och växlar tillbaka till ett vanligt skrivbord. Det enda som numera krävs för att installera en skrivare till Ubuntu 7.10 är att jag stoppar in sladden. Allt sköts automatiskt. Men tyvärr inte när det gäller gamylen HP OfficeJet Pro 1170c (anno 1997). Den bara inte skriver.

Den bärbara Amilo-datorn (anno 2004) får äran att starta upp Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon på Live CD. Uppstarten av Windows XP tar normalt tre minuter - Norman Internet Security 2005 behöver en minut till. Ubuntu 7.10 på Live CD startar på fyra minuter. En minut till och skrivaren HP PSC 2355 är aktiverad - tillsammans med den trådlösa wlan-uppkopplingen till bredbandsroutern. Aktiveringen av skrivaren är helt automatisk. Aktiveringen av den trådlösa uppkopplingen kräver däremot konfigureringsarbete. Krävande - men jag lyckas med en gång faktiskt.

Ingendera av hemdatorerna, varken den stationära Scaleon eller den bärbara Amilon, verkar ha tillräcklig prestanda för Linux-operativssystemet Ubuntu 7.10 Gutsy Gibbon. Men med avskalade effekter klarar sig datorerna med hedern i behåll.

Nu blev också risken och meningen med användningen av Live CD klar för mig. Den är inte alls menad för produktionsmiljö utan enbart för demonstrationssyfte.

Uppdatering:

Hela 93 säkerhetsuppdateringar till nya Ubuntu 7.10-versionen inom oktober 2007

Uppdatering:

Ytterligare 74 säkerhetsuppdateringar till nya Ubuntu 7.10 inom november 2007

Uppdatering:

Ytterligare 75 säkerhetsuppdateringar till nya Ubuntu 7.10 inom december 2007

Telefonkatalog och karttjänst

Adressuppgifter till julkortspostandet.

Jag har som försäkring till det fasta adsl-bredbandet på Elisa en 33/56kbps modemuppkoppling på internet - via TeliaSonera. Den uppkopplingen hade jag gärna, mot en seriös offert, uppdaterat till ett mobilt 450-bredband på TeliaSonera.

En 33/56kbps modemuppkoppling är inte av denna världen. E-posten går för sig men surfandet på offentliga sajter är sirapssegt.

Som ny försäkring har jag nu ett trådlöst 3g-bredband. Som på många sätt vinner modemuppkopplingen - i tillförlitlighet - i mobilitet - och ställvis t.o.m. i prestanda.

Om jag säger upp modemabonnemanget på TeliaSonera sparar jag 16,62 euro i månaden. Då förlorar jag givetvis telefonkatalogtjänsten Fonecta Finder. Finder-uppgifterna uppdateras proffsigt - snabbt och effektivt. Men - kanske jag privat klarar mig med Eniros telefonkatalog- och karttjänst. Gratis dessutom.

Betaltjänsten Fonecta Finder är en del av det kopplade tjänsteutbudet på TeliaSonera. Finder-tjänsten är en gammal bekant allt sedan det aktiva arbetslivet. Så till den grad bekant, att jag inte ens tittat mig omkring efter gratisalternativ. Inte förrän nu.

Fonecta har en motsvarande gratisservice - 020202.fi - men Eniros virtuella katalogservice är faktiskt långt mera konsumentvänlig. Precis som i sökmotorerna kommer Eniros katalogservice med motförslag - om jag av en händelse stavat t.ex. namnet fel. Det gör inte 020202-servicen. Dessutom visar Eniro-servicen i regel mina fynd på kartan. Eniro levererar i många fall fullständiga adressuppgifter. Mycket praktiskt med tanke på stöd till julkortspostandet.

Namn-, nummer- och adressupplysningen täcker hela Finland. Katalogtjänsterna är gratis men båda tjänsterna förutsätter registrering. Nästan gratis - 25 cent. Registreringen görs på webben - mobilnumret används som inloggningskod. Lösenordet kommer i returen som ett sms-meddelande. Enkelt - och bekvämt.

Merparten (80%) av finländarna vill fortfarande ha tryckta telefonkataloger. Jag har skämt bort mig med den bekväma nättjänsten - mina papperskataloger ligger kvar i sin plastförpackning. Utom de lokala papperskatalogerna i fickformat.